Ett svinlångt inlägg om Weezer som ingen kommer orka läsa – men skit i det!

Innan de började låta som genomsnittlig, radiotung collegerock, innan Matt Sharp lämnade bandet, innan Spotify jämförde deras musik med gäng som Incubus och Jimmy Eat World – långt innan allt detta hände var Weezer ett alldeles fantastiskt och unikt band. I år fyller deras debutalbum smått otroliga 20 år.

Men beslutet att låta 2014 års första bloggpost handla om Weezer hade från början faktiskt inte sitt ursprung i detta jubileum, utan i att bandet häromnatten plötsligt dök upp i en dröm jag hade. Mitt på expeditionen på mitt jobb, bland blå kontorsstolar och brusande gamla datorer befann sig plötsligt Weezer och bjöd på en blixtrande spelning som bl.a. innefattade en cover på Nirvanas ”In bloom”.

I den vakna verkligheten började allting alltså år 1994. Ni kan historien: Weezer's blå skiva dimper ner från ingenstans, en kvartett till synes helt vanliga killar helt befriade från rockstjärneposer står uppradade på framsidan och när skivan läggs i stereon slås en milstolpe i jorden för mängder av vilsna tonåringar världen över. Däribland minst ett par desillusionerade gymnasiekids någonstans i Västergötland.

Några år senare gjorde jag ett fanzine med namnet Mangelpop, och Weezer var i begynnelsen sannerligen den fulländade definitionen av just denna påhittade musikgenre. Det var det trasigt distade gitarrmanglet – som inte lät som någonting vi dittills hört – och de sockersöta popmelodierna i himmelsk förening som gjorde de tio spåren på Weezer's debutalbum så musikhistoriskt avgörande. Tillsammans med Rivers Cuomos sorgsna texter, sprungna ur ett upplevt utanförskap men till skillnad från Broder Daniel aldrig destruktivt självömkande, fick den blå skivan också en definitivt trösterik roll. Precis som all god musik kan och behöver få vara exakt där i de sårbara tonåren.

Men Weezer kunde förstås inte bräcka ett så formidabelt mästerverk – eller så ville de helt enkelt inte – och två år senare var allting med och runt Weezer redan markant annorlunda. Uppföljaren ”Pinkerton” blev en besvikelse av episka mått. Varken jag eller mina gymnasiala bundsförvanter förstod någonting, och hela världen tycktes stämma in in i denna totala förundran över att ett så lysande, direkt och melodistarkt band plötsligt hade valt att släppa en så introvert, skev och svårlyssnad skiva. Vi vände Weezer ryggen, eftersom vi tyckte att de hade gjort detsamma mot oss.

Det blev tyst i fem år, innan det 2001 plötsligt annonserades att Weezer skulle göra comeback. Debutalbumets producent Ric Ocasek var tillbaka bakom spakarna, bandet stod åter uppradade på omslaget till den skiva som rätt och slätt kallades den gröna och förhandssnacket gick ut på att det nu var dags att återgå till den blå debutens lättillgängliga popharmonier. Men magin från sju år tidigare gick inte att återuppväcka. Vi fick ett en näve klart habila singlar som hade klassats som grymma i händerna på vilket annat band som helst, men Weezer var ju inte vilket band som helst. Samma sommar lirade de på Hultsfredsfestivalen där två av mina vänner helt oberoende av varandra klassade konserten som häpnadsväckande stel och tråkig.

Och tja, så där har det hållit på sedan dess. Man kan förstås säga att det är orättvist och reaktionärt att för evigt jämföra Weezer med deras storslagna förflutna, vilket i sanningens namn görs i så gott som varje skivrecension så fort bandet släpper nytt. I längden blir det förutsägbart och faktiskt ganska taskigt. Kanske är världens samlade musikpress samt en simpel bloggare som jag helt enkelt bara fast i en rätt meningslös nostalgi – medan Weezer själva är fullt upptagna med att blicka och röra sig framåt.

Anyway. Den blå skivan fyller alltså 20 år i år. Och även om Weezer på den här sidan millenniet fortfarande kan blixtra till och plötsligt visa sin fulla potential i enstaka låtar, står deras debutalbum i en klass för sig. Videon till deras första singel ”Undone – the sweater song” var det första jag såg och hörde av bandet, och jag förstod redan då att jag upplevde något utöver det vanliga. Efter första versen tryckte jag på rec och fäste resten på en sliten 180 minuters VHS-kassett. Sedan dess tillhör låten de där som jag spelat hur många gånger som helst, och fortfarande kan göra utan att tröttna. Tillsammans med videons långa enda tagning, den blå bakgrunden, bandmedlemmarnas infall och jyckarna på språng växer den sakta till något alldeles enormt.

Som ni märker tar jag till stororden när det handlar om Weezer och deras betydelse för mig när 90-talet ännu var ungt. Men jag är definitivt inte ensam om det, och Markus Larsson förklarade väldigt enkelt varför i tidningen Sonic år 2004, när den blå skivan fyllde tio år: ”I slutändan handlar det alltid om identifikation”.