Deltävling 4

Sparades det bästa till sist? Jo, skulle nog vilja påstå det. Startfältet i den avslutande deltävlingen hade en klart hög lägstanivå även om de verkliga höjdpunkterna utgjordes av ett par andra grejer. Jag snackar givetvis om gästerna Alcazars framförande av ”Stay the night” samt om slutminuterna när Ralf Gyllenhammars låtskrivarpolare lite soft och ledigt skulle traska ner från scenen men lägligt snubblade och föll ur bild snett åt vänster medan Gina, Danny och Josefin Sundström just skulle säga adjö. Slapstick på extremt hög nivå! I övrigt tyckte jag enligt följande.

Army of Lovers: Jag har googlat fram att Army of Lovers-skivan ”Massive luxury overdose” släpptes 1991. Jag fick den på kassett av mina föräldrar när jag fyllde år det året. Möjligen kontroversiellt för en frikyrkofamilj på den tiden men det var det nog ingen som hade koll på i så fall. Eller så låtsades ingen om det, så kan det också ha varit. Men hur som helst, en märklig känsla att se dessa barndomshjältar (?!) återförenade efter så många år. Som väntat rätt mycket sex rent visuellt medan jag kommer på mig själv med att ha väntat mig betydligt mer av låten. Jag menar, hur mycket jag än skulle vilja förneka det så är ju Alexander Bard en av upphovsmännen bakom mästerverket ”Its my life” med gissa-vem. Men nu kom jag ifrån ämnet igen. Den här låten är fruktansvärt enformig. Skulle kunna höja ett snäpp för nostalgivärdet men så kan man ju inte hålla på. 2 redaktionsfester på tidningen QX.

Lucia Piňera: Tycker den här är kung till en början. Den har en skön, simpel och effektiv fyrtakt som känns rätt udda i sammanhanget. Påminner mig dessutom svinmycket om en låt som jag vet exakt hur den går i skallen men inte kan minnas vare sig artist eller titel med. Piss. När sista refrängrundan vevar igång har jag hur som helst tröttnat. Låt oss säga 3 halvcreddiga referenser på Per Sinding-Larsens twitter-konto.

Robin Stjernberg: Grabben impar hårt med att ge sig på en extremt svårsjungen låt, vilket förlåter att han verkar slira lite på tonerna i verserna. Men jag är ju lekman rent musiktekniskt så vad tusan vet jag? Jag hade hur som helst inte väntat mig något så här grymt. 3 Strepsils nedsköljda med 1 glas Ramlösa strax före sändning. Summa: 4.

Sylvia Vrethammar: Passande titel helt enkelt. Småjazzigt, inte alls värdelöst men heller inget jag kommer lira sönder om man säger så. 2 malplacerade deltagare i en lördagssatsning på TV4.

Ralf Gyllenhammar: Hammerfall-Jocke misslyckades totalt i den här tävlingen när han frångick sina hårdrocksrötter. Modigt men föga framgångsrikt. Mustasch-Raffe gör däremot det rätta, dvs helt tvärtom och infogar stilfullt de nämnda rötterna i sitt festivalbidrag. Resultatet är minst sagt kraftfullt. 4 fullbokade pianolärare på kommunala musikskolan

Behrang Miri: Sossedisco! Budskapet är föga diskret men svänger samtidigt så till den milda grad att det utan vidare räcker till 4 lyckade integrationsprojekt i Rosengård.

Terese Fredenwall: Ännu ett otippat kungligt bidrag. Att tösen har nån form av frikyrklig bakgrund påverkar inte den åsikten, en låt är en bra låt och hade så varit även om Terese hade varit dotter till Lena Andersson och Chrille Sturmark. 4 headlines till sommarens upplaga av Frizon-festivalen.

Ulrik Munther: En del av förhandssnacket handlade om att det här skulle låta mycket Coldplay, så den tanken hade jag i skallen när Ulrik körde igång framför projicerade stjärnbilder och galaxer. Och visst, storslagenheten i låten ekar utan tvekan en del Chris Martin och liknande. Fjolårets Emil-i-Lönneberga-look är utbytt mot nåt som ska staka ut vägen mot en vuxnare framtoning. Han kommer säkerligen att lyckas. 4 fanmail från Gwyneth Paltrow.

"Stilla, stilla"

Högt och lågt, humor och allvar, skratt och gråt. Sådant är livet, det liv vi alla samsas om. Vi garvar åt Cecilia Frodes helt osannolika insats på Grammisgalan. Vi fikar tillsammans, pratar om begravningar, rekar blivande semesterorter på nätet. Innan Kristian Gidlunds blogg "I kroppen min" får alla andra ord att kännas överflödiga.

Det är lätt att rygga undan för döden. Men genom sin närhet till döden har Kristian något att säga om livet. Något till oss som kommer fortsätta leva. Och jag vill lyssna.

"Mitt bröst kommer att sänkas, bara en aning, och jag kommer att ge mig in i evigheten med de 21 gram som sägs försvinna spårlöst ur kroppen när döden infinner sig.

Jag ser mitt ordval. Läser meningen en gång till. Evigheten. Evigheten eller ingenting.

Kanske tar allt slut. Kanske blir det ingen fortsättning på resan.

Kanske har jag kommit till horisontens rand.

Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.

En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när.

Jag kan redan känna fukten."

[http://ikroppenmin.blogspot.se]

Deltävling 3

Pang, så visste alla vilka State of Drama är! Annat var det för x antal år sen då jag såg bandet lira för ca 10 pers på en totalfloppande festivalsatsning i en västgötsk småstad. Den upplevelsen gav mig inte ett skit rent musikaliskt, men redan där och då stod det klart att sångaren visste hur man hanterar en publik, även när den bara bestod av polare och volontärer. Och ja, en dag som denna skyltar jag givetvis lite extra med att jag är kompis med State of Drama-trummisens storebror, att jag sett dessa bröder lira hardcore på fritidsgårdar på 90-talet och att jag senast i mellandagarna svullade chokladbollar i den äldres hem och lekte med hans kids.

Ni blir hårt impade, va? Därmed inte sagt att jag gick igång särdeles mycket på låten igår kväll (min mamma tyckte däremot att den var bäst). Det fanns andra bidrag jag höll betydligt högre – och då snackar jag inte om Ravaillacz. Noterade ni förresten Tommy Körbergs icke-uppskattande approach när State of Drama-killarna vräkte sig in i slutframförandet av finalbidrag nr 2? Subtilt men ändå uppenbart en riktig jävla irritation.

Eddie Razaz: Jaha, the usual good looking kid with a bunch of impressive dancers. Jag går alltid igång på en skön syntslinga och mellan verserna och före sista refrängrundan finns det en sådan som höjer den här låten till åtminstone 3 lyckade lägenhetsfester.

Elin Petersson: Bara att hon promenerar in till The Knife's ”Heartbeats” lovar ju guld och gröna skogar. När hon sedan börjar veva stilfullt på sin icke-inpluggade gura står det snart klart att låten är kung. Älskar klockspelet, eller vad det heter, som plingar fint på några ställen. 4 inbokade luncher med Lisa Miskovsky.

Ravaillacz: Brandsta City Släckers, Kenneth & The Knutters och möjligen en smula Toy Dolls. Låtkräket sätter sig direkt men inte tusan blir det bättre för det. Nu tror ni kanske att jag automatiskt dissar låten rakt av pga att de slängt in en svordom i titeln men så är inte fallet.”Dra åt helvete” med De Överlevande är ju exempelvis en svinbra låt, lyssna på den istället. Det man i själva verket lackar ur på här är att ett gäng gubbs ställer upp i tävlingen som en tokrolig grej och försvårar chanserna för vilken begåvad nykomling som helst. 1 nattsänd repris av Stjärnorna på Slottet.

Amanda Fondell: Dramatiskt helt klart, får mig lite grann att tänka på gamla Tatu medan det visuella drar lätt åt Tim Burton-hållet, lite hobbygotiskt så där. Med ett gäng metalgitarrer hade det även kunnat vara Evanescence eller liknande. Trots alla referenser känns anslaget personligt och det är en klart respektabel insats som tyvärr inte räcker riktigt ända fram. 3 öststatsproducerade långfilmer av Lukas Moodysson.

Martin Rolinski: Här är skönsången garanterad redan i förväg. Några sköna 80-syntar och en färgglad refräng – både musikaliskt och visuellt – på det och hiten är gjuten. Det bästa med att grabben kör solo utan BWO är givetvis att man slipper Alexander Bard, förvisso en kortvarig lycka eftersom den mannen dyker upp nästa vecka. Men skit i det! Här blir det 3 starka återföreningsspelningar med Modern Talking.

Caroline af Ugglas: Jag har stor respekt för Caroline af Ugglas. Helt enkelt för att hon är en av de där artisterna som verkar köra sin egen grej rakt av utan att bry sig om vad folk tycker. Tänker man efter är de personerna rätt få, åtminstone innanför det breda strålkastarljuset. Även den här gången ger hon Melodifestivalen något minnesvärt, både textmässigt och musikaliskt. 4 långfingrar riktade mot all form av likriktning.

State of Drama: State of Jäv! Grabbarna stortrivs på mastodontscenen och Sebbe trummar på bra. Finstämt, åt pojkbandshållet skulle jag säga. Här ska man väl också passa på att komma med nåt smaskigt avslöjande om dessa lirare men det enda jag kan komma på är att sångaren döljer en fruktansvärt ful tribal-tatuering på ena överarmen. 3 förstasidor i Borås Tidning.

Janet Leon: Lite beteendevetenskapligt snack nu: Är det kvinnliga våpet en myt? Är det en image? Eller...? Men vi kanske ska snacka om själva låten istället. Tja, den är ju väldigt standard och därmed också helt okej. Även här finns en sympatisk syntslinga som ligger och susar i bakgrunden och hjälper till att lyfta kalaset till hela 3 sms-lån från en nyshoppad Iphone 5.

Inredning

Jag har inköpt och slängt upp några tavellister om nån bryr sig. Brukat vattenpass, borrmaskin och skruvmejsel; forcerat gipsskivor och tegelvägg och spacklat igen några missriktade hål under resans gång. Uppenbarligen har man ett visst inneboende mått av traditionell manlighet ändå. Med detta menar jag inte att en tjej inte skulle klara av att borra i en vägg, verkligen inte. Bara att man fjantigt nog kan känna sig förbaskat manlig så fort man lyckas hantera ett elverktyg. Anyway, jag känner mig nöjd med resultatet och det är givetvis huvudsaken. Over and out!

Deltävling 2

Det är ingen ordning på den här tävlingen i år. Visst, att Sean Banan gick vidare var ju givet, hur idiotiskt det än samtidigt är. Men Louise Hoffsten framför Felicia Olsson, allvarligt? Nu menar jag inte att jag på något vis missunnar just Louise en finalplats i Melodifestivalen, bara att ”Make me no 1” var en mycket bättre låt än ”Only the dead fish follow the stream”. Men visst, den senare höjde sig redan andra gången den framfördes så kanske kommer jag att göra en helomvändning om x antal veckor. Sammantaget ingen höjdaromgång men här är lördagskvällens betyg.

Anton Ewald: Saade? Danny? Eller kanske möjligen Rick Astley? Vi har hört och sett det förut men ändå, jag diggar syntslingan i bakgrunden. 3 reklampelare för JC kan den vara värd.

Felicia Olsson: Först tyckte jag det var lite nattklubbs- och gangsterfilms-feeling, men det var kanske fjädrarna och klänningen som gjorde det. Eller också att jag såg filmen ”Good fellas” innan jag gick till jobbet. Anyway, jag gillar låten. Kanske inte en 4:a men åtminstone 3 starka rullar i regi av Martin Scorsese.

Joacim Cans: Ja, han kommenterade det ju själv – den föga diskreta passningen till Magnus Johanssons gamla dänga ”Vakna nu, Annelie”. Samma texttema om att damen i fråga ska vakna. Mycket märkligt. Hade väntat mig mer av allt. 2 inställda spelningar på Sweden Rock.

Swedish Housewives: Plus för bandnamnet. Annars känns låten extremt standard för Melodifestivalen nuförtiden. Ungefär som Charlotte Perrellis ”The girl” förra året. 3 nyuppdaterade husmorsbloggar.

Erik Segerstedt och Tone Damli: Ja, men det här var väl trevligt. Vet faktiskt inte vad mer jag ska säga. 3 riksdagsmotioner om att återinföra den svenska-norska unionen.

Louise Hoffsten: Ett jämnt flöde av musik helt utan toppar. Påfallande tråkigt helt enkelt. Men texten har sina poänger. Nja, 2 intervjuer i P4 kan jag ge.

Rikard Wolff: Förr om åren, dvs i min barndom, sket jag givetvis fullständigt i vilka som hade skrivit låtarna i den här tävlingen. Det räckte liksom att förstå att ”Kärleken är evig” var en svinbra låt, mer kunskap än så behövdes inte. Numera är det annorlunda. Martin Elisson skrev texten till Anna Järvinen, och här kommer nu Tompa Andersson Wij och ger en låt till Rikard Wolff. Det borde han kanske inte ha gjort. Inte omöjligt att den kommer ljuda vackert ur radion i mitten av augusti men här faller den ihop totalt. Sjunger karln överhuvudtaget? 1 refuserat filmmanus av Colin Nutley.

Sean Banan: ”Dragostei din tei”, va? Men det mest intressanta är förstås detta: Efter en väldigt oklar knarkskandal för några år sedan gör Ola Lindholm oväntad comeback – som låtskrivare åt Sean Banan. Onekligen en smula surrealistiskt. Att betygsätta Sean Banan är ju annars som att recensera Markoolio eller Toy Dolls. Är det värdelöst eller genialt? Är det båda delar? Alla som riktar in sig på kidsen som konsumentgrupp har ju i alla fall sinne för affärer, det är konstaterat sedan tidigare. Tja, jag väljer ju Sean Banan framför Dr Bombay i 10 fall av 10, även om grabben är uppenbart hög på sig själv och även om ”Sean den förste Banan” var en mycket bättre låt. Men äh, just ikväll är ”Copacabanana” medryckande nog för 3 fribiljetter till en Nickelodeon-gala.

Juno

Jag ser om filmen ”Juno”. Och tänker att Ellen Page är min biologiska mamma. Att det jag ser är min egen förhistoria, prologen till mitt eget liv. Att det som ska komma att bli jag bärs runt av den här unga tjejen som gillar punkrock och gladeligen droppar namn på amerikanska rockikoner och italienska filmregissörer. Det känns faktiskt väldigt logiskt.

”Juno” handlar om en oönskad graviditet och om adoption. Däri ligger kopplingen som gör att jag får den här tanken som säkerligen ter sig bisarr för alla som växt upp med sina biologiska föräldrar. Även om det förstås inte var så här det gick till året 1977. Den sanningen har jag på papper och den är en annan.

Men ändå. Ellen Page, Juno, som min coola, biologiska mamma – i en timme och 36 minuter är det en vacker och underhållande fantasi.

Yohio vs Järvinen

Här hade jag planerat att betygsätta samtliga bidrag i Melodifestivalens första deltävling i Karlskrona. Några snabba rader om var och en av de åtta låtarna var tanken. Men, efter att i skrivande stund just ha bevittnat hur Anna Järvinen tilldelats en sjundeplats och därmed alltså skickats ut ur tävlingen, är jag uppriktigt sagt beredd att skita i att beskåda resten av det här spektaklet 2013.

Här kan man givetvis hävda att Melodifestivalen inte är till för artister som Anna Järvinen, precis som den inte var det för Carolina Wallin Pérez förra året. Och så är det väl dessvärre. Mashupen mellan folklighet och indie har uppenbarligen en bit kvar till sin fulländning. Även om jag hellre – faktiskt – vill inbilla mig att det var sextonåringarna som sabbade allt genom att sms:a fram Yohio till den sista platsen i startomgången, framför nosen på Anna Järvinen.

Hur som helst, Järvinen var överlägset bäst. Bara att se hjälten Martin Elisson i egenskap av textförfattare stå lutad mot ett runt bord trissade upp förväntningarna rejält. Men sedan var det utan tvekan Anna Järvinens stund. Sättet som hon tog sig an ”Porslin” och dess oerhörda text och melodi var en helhetsupplevelse som gjorde mina ögon grumliga och min mamma lyrisk. Låten är redan odödlig.

Så var det med det. Och okej, nu med några minuters distans till omröstningsskandalen kan jag ändå gå med på att säga några korta grejer om resten också. Och kanske t.o.m. tänka mig att se resterande deltävlingar framöver. Men, som Dan Bäckman uttryckte det på sin tid: ”Det är under protest!”

David Lindgren: Enligt min erfarenhet ska man vara misstänksam mot låtar som sätter sig redan innan första lyssningen är avklarad. Men vad tusan, 4 välriktade stroboskoplampor kan jag kosta på mig att ge. Man längtar redan ut.

Cookies And Beans: Tvåa? Trea? Äh, den är för hysterisk på något sätt. Max 2 nystrukna sydstatsflaggor på en bar i Nashville får den.

Jay-Jay Johansson: Står och svajar nånstans mellan James Bond-maffigt och Berlin-indie ’83. Man vill ju ge grabben lite credd för att han varken brytt sig om att raka sig eller klä upp sig. Men det räcker bara till max 3 kitschiga souvenirer under Triumfbågen.

Mary N’diaye: Här har vi det klassiska innötningstricket med en lika delar simpel, irriterande och effektiv refräng. Funkar kanske inte hela vägen fram till final men är en given hit på knattediscot. Det gäller att inte underskatta kidsen som köpkraft. 1 begagnad artikel i Hello Kitty-serien får den.

Eric Gadd: Tompa Ledin om jag inte missminner mig? Jaha, refrängen funkade efter ett tag men det var väl också i mångt och mycket beroende på ett betydande mått av innötning. Basen lät cool emellanåt. 2 vita soulskivor från 90-talet får den.

Yohio: Det här måste väl vara det första seriösa försöket att införa j-rock i Sverige. Intressant på så vis. Men nej, imponerar inte mer på mig än att jag kan ge 2 nyladdade tamagotchis.

Anna Järvinen: 5 sessioner i parterapi, rakt av. Det enda betyget jag med säkerhet vet att jag kommer att kunna stå för resten av de här veckorna. Och livet.Enough said.

Michael Feiner & Caisa: Det här låter ungefär som ett hopkok av hela 2012 års sammanlagda startfält. 1 krossad ölflarra på en stadsfest får den.