Ni blir hårt impade, va? Därmed inte sagt att jag gick igång särdeles mycket på låten igår kväll (min mamma tyckte däremot att den var bäst). Det fanns andra bidrag jag höll betydligt högre – och då snackar jag inte om Ravaillacz. Noterade ni förresten Tommy Körbergs icke-uppskattande approach när State of Drama-killarna vräkte sig in i slutframförandet av finalbidrag nr 2? Subtilt men ändå uppenbart en riktig jävla irritation.
Eddie Razaz: Jaha, the usual good looking kid with a bunch of impressive dancers. Jag går alltid igång på en skön syntslinga och mellan verserna och före sista refrängrundan finns det en sådan som höjer den här låten till åtminstone 3 lyckade lägenhetsfester.
Elin Petersson: Bara att hon promenerar in till The Knife's ”Heartbeats” lovar ju guld och gröna skogar. När hon sedan börjar veva stilfullt på sin icke-inpluggade gura står det snart klart att låten är kung. Älskar klockspelet, eller vad det heter, som plingar fint på några ställen. 4 inbokade luncher med Lisa Miskovsky.
Ravaillacz: Brandsta City Släckers, Kenneth & The Knutters och möjligen en smula Toy Dolls. Låtkräket sätter sig direkt men inte tusan blir det bättre för det. Nu tror ni kanske att jag automatiskt dissar låten rakt av pga att de slängt in en svordom i titeln men så är inte fallet.”Dra åt helvete” med De Överlevande är ju exempelvis en svinbra låt, lyssna på den istället. Det man i själva verket lackar ur på här är att ett gäng gubbs ställer upp i tävlingen som en tokrolig grej och försvårar chanserna för vilken begåvad nykomling som helst. 1 nattsänd repris av Stjärnorna på Slottet.
Amanda Fondell: Dramatiskt helt klart, får mig lite grann att tänka på gamla Tatu medan det visuella drar lätt åt Tim Burton-hållet, lite hobbygotiskt så där. Med ett gäng metalgitarrer hade det även kunnat vara Evanescence eller liknande. Trots alla referenser känns anslaget personligt och det är en klart respektabel insats som tyvärr inte räcker riktigt ända fram. 3 öststatsproducerade långfilmer av Lukas Moodysson.
Martin Rolinski: Här är skönsången garanterad redan i förväg. Några sköna 80-syntar och en färgglad refräng – både musikaliskt och visuellt – på det och hiten är gjuten. Det bästa med att grabben kör solo utan BWO är givetvis att man slipper Alexander Bard, förvisso en kortvarig lycka eftersom den mannen dyker upp nästa vecka. Men skit i det! Här blir det 3 starka återföreningsspelningar med Modern Talking.
Caroline af Ugglas: Jag har stor respekt för Caroline af Ugglas. Helt enkelt för att hon är en av de där artisterna som verkar köra sin egen grej rakt av utan att bry sig om vad folk tycker. Tänker man efter är de personerna rätt få, åtminstone innanför det breda strålkastarljuset. Även den här gången ger hon Melodifestivalen något minnesvärt, både textmässigt och musikaliskt. 4 långfingrar riktade mot all form av likriktning.
State of Drama: State of Jäv! Grabbarna stortrivs på mastodontscenen och Sebbe trummar på bra. Finstämt, åt pojkbandshållet skulle jag säga. Här ska man väl också passa på att komma med nåt smaskigt avslöjande om dessa lirare men det enda jag kan komma på är att sångaren döljer en fruktansvärt ful tribal-tatuering på ena överarmen. 3 förstasidor i Borås Tidning.
Janet Leon: Lite beteendevetenskapligt snack nu: Är det kvinnliga våpet en myt? Är det en image? Eller...? Men vi kanske ska snacka om själva låten istället. Tja, den är ju väldigt standard och därmed också helt okej. Även här finns en sympatisk syntslinga som ligger och susar i bakgrunden och hjälper till att lyfta kalaset till hela 3 sms-lån från en nyshoppad Iphone 5.
