Högt och lågt, humor och allvar, skratt och gråt. Sådant är livet, det liv vi alla samsas om. Vi garvar åt Cecilia Frodes helt osannolika insats på Grammisgalan. Vi fikar tillsammans, pratar om begravningar, rekar blivande semesterorter på nätet. Innan Kristian Gidlunds blogg "I kroppen min" får alla andra ord att kännas överflödiga.
Det är lätt att rygga undan för döden. Men genom sin närhet till döden har Kristian något att säga om livet. Något till oss som kommer fortsätta leva. Och jag vill lyssna.
"Mitt bröst kommer att sänkas, bara en aning, och jag kommer att ge mig in i evigheten med de 21 gram som sägs försvinna spårlöst ur kroppen när döden infinner sig.
Jag ser mitt ordval. Läser meningen en gång till. Evigheten. Evigheten eller ingenting.
Kanske tar allt slut. Kanske blir det ingen fortsättning på resan.
Kanske har jag kommit till horisontens rand.
Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.
En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när.
Jag kan redan känna fukten."
[http://ikroppenmin.blogspot.se]
