I natt drömde jag något som jag egentligen hade tänkt på redan i vaket tillstånd. Ett par snubbar jag aldrig hade sett förut, med utländskt utseende och klanderfritt svenskt uttal, kom fram till mig och den ena av dem sa att han inte höll med om ett ord av det jag skrivit i mina senaste två blogginlägg. ”Det där är bara dina egna personliga feelings!” sa han med viss intensitet i rösten.
”Jag tror jag förstår vad du menar” svarade jag. ”Du tycker att jag gör en individualistisk sak av något som egentligen borde ses som något kollektivt”. Snubben höjde exalterat ena pekfingret i luften och utbrast ”Exakt!” och trots meningsskiljaktigheter uppstod ett slags samförstånd som kändes klart behagligt.
Tillbaka i verkligheten funderar jag vidare lite grann på det där. Det kommer kanske tyckas att jag sviker nån slags samhörighet med alla andra svarthåriga utlandsfödda, när jag vrider ämnet rasism till en vinkel som mer handlar om kränkning på det personliga planet.
Jag menar att man bör skilja på vad rasism är och vad det inte är. Om man bara vill går det att se rasism även i företeelser där den inte finns från början, vilket i förlängningen har den oundvikliga följden att man tar udden av kampen mot all verklig rasism. (Ett exempel är när en representant från Afrosvenskarnas Riksförbund i SVT:s ”Debatt” ifrågasätter användandet av uttrycket ”svartjobb”.) Och då är vi alla faktiskt väldigt illa ute, båda som individer och som kollektiv.
I detta blogginlägg – det avslutande i vad som uppenbarligen blivit en triptyk av inlägg i samma ämne – tänkte jag försöka säga något om de känsligare delarna av ämnet. Jag börjar med ett verkligt exempel hämtat från mitt jobb.
En patient är färdigbehandlad, ska skrivas ut och få åka hem. Men patienten vill inte lämna sin säng, trots att trycket på sängplatser är högt från nyanlända patienter just den här dagen. När en arbetskamrat går in till patienten för att få denna att inse vad som måste göras, replikerar patienten – som har invandrarbakgrund – upprört: ”Är du rasist, eller?”.
Min erfarenhet är att den här typen av situationer väldigt effektivt underblåser fiendskap som kanske inte fanns där från början. Om inte annat polariserar den och låser fast positioner helt onödan. Effekterna kan jag höra i fikarummet på jobbet, ute på stan, i samtal med kompisar – överallt då och då faktiskt.
Jag tror jag försöker komma fram till nåt om gemensamt ansvar här. Min åsikt är som sagts tidigare att Sverige som privilegierat land i fred ska ta ansvar när människor på flykt undan terror, krig och övergrepp söker skydd. Definitivt. När detta är fastslaget måste själva systemet för hur vi behandlar människor som kommit hit kunna diskuteras och ifrågasättas utan att det automatiskt innebär ett medlemskap i Sverigedemokraterna.
Jag undrar vem eller vad det egentligen är som lärt den invandrade personen att så lätt ta på sig ett martyrskap som i jobbsituationen ovan. Tillåt mig helt avfärda att det skulle vara något som ligger i personens natur. Jag tror snarare det är något som lärts in genom att se hur fruktansvärt svårt vi har att hantera eller ens våga beröra integrationsfrågan i det här landet. Hur som helst duger det inte. Även den immigrerade har ett ansvar, att inte använda sig av det kontraproduktiva Är-du-rasist-tricket.
Jag undviker att gå in på politisk detaljnivå, även om jag har vissa åsikter även där om hur saker och ting borde kunna skötas för en mer fungerande och human integrationspolitik, såväl regionalt som nationellt och internationellt. Men jag inser mina begränsningar både vad gäller sakkunnighet och argumentation och lämnar det därför därhän. Men slutligen: Ja, jag har i detta inlägg försökt säga något om gemensamt ansvar. På både kollektiv och individuell nivå. Det ena utesluter inte det andra.
söndag 17 mars 2013
fredag 15 mars 2013
Patrik Lundberg, rasismen och jag
För övrigt har jag mer att säga i denna fråga, ur en vinkel som egentligen ligger mig närmare till hands än Jonas Hassan Khemiris och som därmed kanske gör det lättare att förstå min poäng. Jag tar här helt avstamp från min identitet som utlandsadopterad uppväxt i Sverige. En identitet jag bland många andra delar med journalisten Patrik Lundberg.
Patrik Lundberg gav tidigare i år ut boken ”Gul utanpå” där han skildrar sina egna upplevelser av att vara adopterad från Korea och bosatt i Sverige. Den boken har jag inte läst. Men jag har sett och hört Patrik Lundberg ett flertal gånger på TV och jag har läst hans krönika ”Ni sliter själen ur mig” som 2011 blev en bidragande orsak till att godisfabrikören Fazer tog bort teckningen av ett kinesansikte från påsarna med Kinapuffar.
Lundbergs ärende i nämnda krönika (publicerad i Helsingborgs Dagblad) var att peka på den rasism han tycker sig uppleva i egenskap av adopterad med asiatiskt utseende. Den pågår hela tiden, skriver han. Varje vecka utbrister någon ”Kolla, en kines!” bakom hans rygg och de som står för påhoppen är i regel vanliga Svenssons, inga traditionella rasister. I en intervju i Dagens Nyheter i samband med utgivningen av ”Gul utanpå” berättar han också att han inte vill leva ett liv där han förminskas till sin hudfärg. Något han tycker sker i Sverige när folk frågar honom var han kommer från, och utomlands när hans utseende gör att han ifrågasätts när han säger att han är svensk.
Nu är ju inte jag Patrik Lundberg och kan därför naturligtvis aldrig helt och fullt sätta mig in i hans situation. Jag skulle aldrig drömma om att försöka ta ifrån honom hans upplevelser. Det han beskriver är hans egen verklighet, jag ifrågasätter inte sanningshalten i hans berättelser.
Men låt mig säga något om min egen vardag som utlandsadopterad. Som sådan känner jag genast igen Lundbergs exempel med frågan ”Var kommer du ifrån?”. I mitt jobb som sjuksköterska möter jag med jämna mellanrum patienter som ställer just den frågan, i snitt rör det sig kanske om ett tillfälle per vecka. Samtalet mellan mig och min patient följer i dessa fall en mycket bestämd mall. Jag börjar med att fråga personen om han/hon menar mitt födelseland eller min uppväxtort eftersom det inte alltid är självklart. Oftast är det födelselandet som åsyftas och då berättar jag att det är Peru varpå följdfrågorna alltid berör om jag är adopterad eller inte, hur gammal jag var när jag kom hit och om jag besökt födelselandet sedan dess.
Svaren på de här frågorna är förstås väl inrepeterade efter 35 år. Jag kopplar på autopiloten och rabblar dem utan att behöva anstränga tanken speciellt mycket under tiden. På sin höjd är det en halvtrist upplevelse, men i samma stund som jag lämnar patientsalen i fråga är samtalsämnet färdigt och glömt för min del.
Och det är här som jag tror att Patrik Lundberg och jag skiljer oss åt. Återigen, jag är inte han och har inte för avsikt att förminska hans upplevelse. Men jag tror trots allt att det existerar ett visst mått av aktivt val för hur mycket och på vilket sätt man vill att en upplevelse ska påverka ens person. För egen del känner jag mig inte förminskad till min hudfärg eller utsatt för någon slags sofistikerad rasism när någon ställer de där frågorna. Det skulle försvåra mitt liv helt i onödan om jag valde att se det så. (Identitetskrisen hos en adopterad handlar som jag ser det mindre om hudfärg och mer om att ha faktiska blodsband med helt andra personer än dem man växt upp hos, men det är ett annat blogginlägg.)
Klart att det då och då blir lite knepigt när jag reser utomlands och utan att tänka presenterar mig som svensk – även där känner jag igen mig i Patrik Lundbergs beskrivning. Det gör folk konfunderade eftersom jag inte har det genuina svenska utseendet. Lite klurigt att förhålla sig till som sagt, men det må så vara. Jag kan leva med det och tycker bestämt att jag vill lägga min tid, kraft och energi på viktigare saker än att känna mig kränkt och förminskad. Det ska erkännas att det tagit år att komma fram till den inställningen, men väl här vill jag inte tillbaka. Ledordet nu och framåt måste alltid vara självrespekt.
Patrik Lundberg gav tidigare i år ut boken ”Gul utanpå” där han skildrar sina egna upplevelser av att vara adopterad från Korea och bosatt i Sverige. Den boken har jag inte läst. Men jag har sett och hört Patrik Lundberg ett flertal gånger på TV och jag har läst hans krönika ”Ni sliter själen ur mig” som 2011 blev en bidragande orsak till att godisfabrikören Fazer tog bort teckningen av ett kinesansikte från påsarna med Kinapuffar.
Lundbergs ärende i nämnda krönika (publicerad i Helsingborgs Dagblad) var att peka på den rasism han tycker sig uppleva i egenskap av adopterad med asiatiskt utseende. Den pågår hela tiden, skriver han. Varje vecka utbrister någon ”Kolla, en kines!” bakom hans rygg och de som står för påhoppen är i regel vanliga Svenssons, inga traditionella rasister. I en intervju i Dagens Nyheter i samband med utgivningen av ”Gul utanpå” berättar han också att han inte vill leva ett liv där han förminskas till sin hudfärg. Något han tycker sker i Sverige när folk frågar honom var han kommer från, och utomlands när hans utseende gör att han ifrågasätts när han säger att han är svensk.
Nu är ju inte jag Patrik Lundberg och kan därför naturligtvis aldrig helt och fullt sätta mig in i hans situation. Jag skulle aldrig drömma om att försöka ta ifrån honom hans upplevelser. Det han beskriver är hans egen verklighet, jag ifrågasätter inte sanningshalten i hans berättelser.
Men låt mig säga något om min egen vardag som utlandsadopterad. Som sådan känner jag genast igen Lundbergs exempel med frågan ”Var kommer du ifrån?”. I mitt jobb som sjuksköterska möter jag med jämna mellanrum patienter som ställer just den frågan, i snitt rör det sig kanske om ett tillfälle per vecka. Samtalet mellan mig och min patient följer i dessa fall en mycket bestämd mall. Jag börjar med att fråga personen om han/hon menar mitt födelseland eller min uppväxtort eftersom det inte alltid är självklart. Oftast är det födelselandet som åsyftas och då berättar jag att det är Peru varpå följdfrågorna alltid berör om jag är adopterad eller inte, hur gammal jag var när jag kom hit och om jag besökt födelselandet sedan dess.
Svaren på de här frågorna är förstås väl inrepeterade efter 35 år. Jag kopplar på autopiloten och rabblar dem utan att behöva anstränga tanken speciellt mycket under tiden. På sin höjd är det en halvtrist upplevelse, men i samma stund som jag lämnar patientsalen i fråga är samtalsämnet färdigt och glömt för min del.
Och det är här som jag tror att Patrik Lundberg och jag skiljer oss åt. Återigen, jag är inte han och har inte för avsikt att förminska hans upplevelse. Men jag tror trots allt att det existerar ett visst mått av aktivt val för hur mycket och på vilket sätt man vill att en upplevelse ska påverka ens person. För egen del känner jag mig inte förminskad till min hudfärg eller utsatt för någon slags sofistikerad rasism när någon ställer de där frågorna. Det skulle försvåra mitt liv helt i onödan om jag valde att se det så. (Identitetskrisen hos en adopterad handlar som jag ser det mindre om hudfärg och mer om att ha faktiska blodsband med helt andra personer än dem man växt upp hos, men det är ett annat blogginlägg.)
Klart att det då och då blir lite knepigt när jag reser utomlands och utan att tänka presenterar mig som svensk – även där känner jag igen mig i Patrik Lundbergs beskrivning. Det gör folk konfunderade eftersom jag inte har det genuina svenska utseendet. Lite klurigt att förhålla sig till som sagt, men det må så vara. Jag kan leva med det och tycker bestämt att jag vill lägga min tid, kraft och energi på viktigare saker än att känna mig kränkt och förminskad. Det ska erkännas att det tagit år att komma fram till den inställningen, men väl här vill jag inte tillbaka. Ledordet nu och framåt måste alltid vara självrespekt.
torsdag 14 mars 2013
Jonas Hassen Khemiri, Beatrice Ask och jag
Sedan Dagens Nyheter igår publicerade Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask har det lästs 200.000 gånger och delats 43.000 gånger på sociala medier. Kortfattat handlar det om Reva-projektet som upprättats för att kunna verkställa fler avvisningar av papperslösa i Sverige. Khemiri skriver om den rasism som följer av projektet i och med att människor med utländskt utseende automatiskt löper risk att bli stoppade på gatan av poliser som ber dem identifiera sig med giltiga papper. Texten utgår från Khemiris egna upplevelser under sin uppväxt i Sverige.
Till att börja med: Reva-projektet suger, Beatrice Ask! Det är min åsikt. Flyktingpolitik, integrationsfrågor och alltihop är extremt komplicerade grejor, men så mycket vet jag att jag tycker Sverige ska hjälpa och skydda människor som flyr från tortyr, krig och förtryck. Jämfört med många länder i världen är Sverige oerhört privilegierat och ju större privilegier desto större ansvar.
Det är den ena sidan. Den andra är hur mycket jag själv i egenskap av svarthårig person med säkra papper är villig att känna mig kränkt av Reva-projektets följder. Än så länge har jag inte fått uppleva dem, men är fullt införstådd med att det kan hända framöver. Jonas Hassen Khemiri beskriver förnedrande erfarenheter i en omfattning som jag aldrig varit i närheten av, däremot har jag ett fåtal gånger hamnat i situationer som åtminstone vagt påmint om dem.
Mest tydligt Reva-associerande av dessa situationer var när jag kom hem från en rumänienresa för några somrar sedan. Efter att vårt sällskap landat i Skavsta hann jag bara ta några steg in i vänthallen innan ett par svenska poliser stoppade mig med orden ”May we see your passport, please”. Efter att jag på västgötska frågat om vi kunde snacka svenska istället lät de mig gå.
Min poäng är: För mig är det skit samma att jag blir stoppad av poliser som vill se mina ID-handlingar. Det är det faktum att det satsas stora resurser på att jaga rädda och redan jagade människor som är åt helvete, inte att jag som adopterad, svensk medborgare och trygg medelklass riskerar att behöva visa körkortet en solig dag när jag befinner mig mitt i steget mellan Bokia och Carlings.
Okej, jag beskriver en enskild händelse. Jonas Hassen Khemiri beskriver ett mönster. Jag har total respekt för hans redogörelse och hans definitivt allmänmänskliga poäng med den. Jag menar bara att för min egen högst personliga del kan jag inte både känna mig kränkt av och protestera mot grundfelet med Reva. Jag måste välja, och då väljer jag väldigt enkelt det senare.
Till att börja med: Reva-projektet suger, Beatrice Ask! Det är min åsikt. Flyktingpolitik, integrationsfrågor och alltihop är extremt komplicerade grejor, men så mycket vet jag att jag tycker Sverige ska hjälpa och skydda människor som flyr från tortyr, krig och förtryck. Jämfört med många länder i världen är Sverige oerhört privilegierat och ju större privilegier desto större ansvar.
Det är den ena sidan. Den andra är hur mycket jag själv i egenskap av svarthårig person med säkra papper är villig att känna mig kränkt av Reva-projektets följder. Än så länge har jag inte fått uppleva dem, men är fullt införstådd med att det kan hända framöver. Jonas Hassen Khemiri beskriver förnedrande erfarenheter i en omfattning som jag aldrig varit i närheten av, däremot har jag ett fåtal gånger hamnat i situationer som åtminstone vagt påmint om dem.
Mest tydligt Reva-associerande av dessa situationer var när jag kom hem från en rumänienresa för några somrar sedan. Efter att vårt sällskap landat i Skavsta hann jag bara ta några steg in i vänthallen innan ett par svenska poliser stoppade mig med orden ”May we see your passport, please”. Efter att jag på västgötska frågat om vi kunde snacka svenska istället lät de mig gå.
Min poäng är: För mig är det skit samma att jag blir stoppad av poliser som vill se mina ID-handlingar. Det är det faktum att det satsas stora resurser på att jaga rädda och redan jagade människor som är åt helvete, inte att jag som adopterad, svensk medborgare och trygg medelklass riskerar att behöva visa körkortet en solig dag när jag befinner mig mitt i steget mellan Bokia och Carlings.
Okej, jag beskriver en enskild händelse. Jonas Hassen Khemiri beskriver ett mönster. Jag har total respekt för hans redogörelse och hans definitivt allmänmänskliga poäng med den. Jag menar bara att för min egen högst personliga del kan jag inte både känna mig kränkt av och protestera mot grundfelet med Reva. Jag måste välja, och då väljer jag väldigt enkelt det senare.
söndag 10 mars 2013
Finalen
Det här var ju intressant minst sagt. Saker och ting ställs på sin spets liksom, och då snackar jag inte om nåt mer allvarligt än röstsystemet i Melodifestivalen. Mina tankar gick igår kväll osökt till min mamma som sedan länge varit av den åsikten att det är helt uppåt väggarna att svenska folket ska få bestämma vilken låt som ska få vinna i den här tävlingen. Mamma, som politiskt ändå är att betrakta som hyfsat liberal, totaldissar alltså idén om valfrihet när det kommer till just denna fråga.
Idag snackade jag en sväng med mor min, som förutom att vidhålla sin åsikt om röstningen dissade stora delar av startfältet men samtidigt ansåg sig själv vara för gammal för att egentligen ha en åsikt om Melodifestivalen. Anyway, hade hon fått som hon velat – principiellt alltså, inte smakmässigt – hade Sverige idag söndag inte haft en diskussion om huruvida Robin Stjernbergs seger var rättvis eller inte, eftersom jurygruppernas sammanlagda dom bestämde att den var det. Ställd mot svenskarnas överväldigande stöd för Yohio sitter vi dock här idag med en rasande debatt om jurygrupper vs folkets telefonröster. En debatt som lär fortsatta rasa i ett par dygn till i morgonsoffor och på bloggar.
Hur som helst, för min del kändes Robin som en klart respektabel vinnare, även om jag personligen höll Ulrik Munther och Ralf Gyllenhammar högst. Yohio-låten kändes som att den gick för långsamt av nån anledning. Finns inte så mycket mer att säga om det där. Tristare var väl att Per Andersson inte visade sig i paussegmentet överhuvudtaget. Istället valde man att låta Carola framföra sitt gamla paradnummer ”Främling” i en version som bara var snäppet bättre än Anna Books och Kikki Danielssons nyinspelningar av ”ABC” respektive ”Papaya coconut”. Det är sannerligen inte något gott betyg. Att hon återigen tackade Gud på bästa sändningstid störde mig inte, men framträdandet var knappast någon himmelsk upplevelse.
Nej, gamla schlagers mår bäst av att få fortsätta låta som de en gång gjorde. Den konservativa åsikten blir tydligen sensmoralen av 2013 års veckor av Melodifestivalen. Kolla bara på Lena Philipssons ”Kärleken är evig” från 1985 - tillåt mig tvivla hårt på att vi kommer att få uppleva en låt av den digniteten i den här tävlingen igen! Må den aldrig någonsin få remixas om av vare sig Dr Alban, Max Martin eller Avicii. Punkt, over and out.
Idag snackade jag en sväng med mor min, som förutom att vidhålla sin åsikt om röstningen dissade stora delar av startfältet men samtidigt ansåg sig själv vara för gammal för att egentligen ha en åsikt om Melodifestivalen. Anyway, hade hon fått som hon velat – principiellt alltså, inte smakmässigt – hade Sverige idag söndag inte haft en diskussion om huruvida Robin Stjernbergs seger var rättvis eller inte, eftersom jurygruppernas sammanlagda dom bestämde att den var det. Ställd mot svenskarnas överväldigande stöd för Yohio sitter vi dock här idag med en rasande debatt om jurygrupper vs folkets telefonröster. En debatt som lär fortsatta rasa i ett par dygn till i morgonsoffor och på bloggar.
Hur som helst, för min del kändes Robin som en klart respektabel vinnare, även om jag personligen höll Ulrik Munther och Ralf Gyllenhammar högst. Yohio-låten kändes som att den gick för långsamt av nån anledning. Finns inte så mycket mer att säga om det där. Tristare var väl att Per Andersson inte visade sig i paussegmentet överhuvudtaget. Istället valde man att låta Carola framföra sitt gamla paradnummer ”Främling” i en version som bara var snäppet bättre än Anna Books och Kikki Danielssons nyinspelningar av ”ABC” respektive ”Papaya coconut”. Det är sannerligen inte något gott betyg. Att hon återigen tackade Gud på bästa sändningstid störde mig inte, men framträdandet var knappast någon himmelsk upplevelse.
Nej, gamla schlagers mår bäst av att få fortsätta låta som de en gång gjorde. Den konservativa åsikten blir tydligen sensmoralen av 2013 års veckor av Melodifestivalen. Kolla bara på Lena Philipssons ”Kärleken är evig” från 1985 - tillåt mig tvivla hårt på att vi kommer att få uppleva en låt av den digniteten i den här tävlingen igen! Må den aldrig någonsin få remixas om av vare sig Dr Alban, Max Martin eller Avicii. Punkt, over and out.
fredag 8 mars 2013
Paus
Häromdagen var jag med om något väldigt förvirrat och märkligt. Jag skrev om det direkt när jag kom hem men vill inte lägga upp det här. Vill helst inte prata mer om det just nu överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men jag kan säga så mycket som att det utspelade sig på en ambassad i Stockholm. Min känsla sedan dess är att jag blev väldigt konstigt bemött, och just nu skiter jag i alltihop. Kanske gör jag nån gång en Mats Jonsson och publicerar rubbet som en del i en längre självbiografi, men det är i så fall skjutet på framtiden och dessutom väldigt eventuellt.
Igår kväll fattade jag beslutet att avbryta all kontakt med nämnda ambassad. Pausknappen intryckt tills vidare. Ett helt och hållet känslobaserat beslut, inte nödvändigtvis rätt rent förnuftsmässigt. Men det får framtiden utvisa. Jag kände mig helt enkelt tvungen att välja den väg som just nu känns bäst. Om och när jag känner mig redo att fortsätta sökandet kommer jag att göra det. Inte tidigare.
Som tur är finns det också betydligt trivialare grejer att fokusera på i vardagen. Mellon exempelvis. Jag tänkte här passa på att dribbla lite om pausunderhållningen. Per Andersson är ju en lirare som, åtminstone i min bekantskapskrets, har väckt rätt blandade känslor tidigare. Själv tycker jag han var klart bra i de båda säsongerna av Grotesco, ibland t.o.m. svinbra. Andra kan inte med karln överhuvudtaget.
Men efter årets insatser i Melodifestivalens paussektion verkar åsikterna mer samlade. Och tja, för egen del klassar jag fejkbidraget ”Kvinna och karl” med Bizex som en lika omedelbar klassiker som ”Tingeling” för fyra år sen. Jag har lirat och garvat åt den ett antal gånger redan, och min enda önskan nu är att den kommer att framföras live under finalen imorgon lördag. Det vore i sanning både en pausunderhållning och en melodifestivalsavslutning värd namnet!
Igår kväll fattade jag beslutet att avbryta all kontakt med nämnda ambassad. Pausknappen intryckt tills vidare. Ett helt och hållet känslobaserat beslut, inte nödvändigtvis rätt rent förnuftsmässigt. Men det får framtiden utvisa. Jag kände mig helt enkelt tvungen att välja den väg som just nu känns bäst. Om och när jag känner mig redo att fortsätta sökandet kommer jag att göra det. Inte tidigare.
Som tur är finns det också betydligt trivialare grejer att fokusera på i vardagen. Mellon exempelvis. Jag tänkte här passa på att dribbla lite om pausunderhållningen. Per Andersson är ju en lirare som, åtminstone i min bekantskapskrets, har väckt rätt blandade känslor tidigare. Själv tycker jag han var klart bra i de båda säsongerna av Grotesco, ibland t.o.m. svinbra. Andra kan inte med karln överhuvudtaget.
Men efter årets insatser i Melodifestivalens paussektion verkar åsikterna mer samlade. Och tja, för egen del klassar jag fejkbidraget ”Kvinna och karl” med Bizex som en lika omedelbar klassiker som ”Tingeling” för fyra år sen. Jag har lirat och garvat åt den ett antal gånger redan, och min enda önskan nu är att den kommer att framföras live under finalen imorgon lördag. Det vore i sanning både en pausunderhållning och en melodifestivalsavslutning värd namnet!
söndag 3 mars 2013
Andra chansen
Andra chansen suger. Ett ändlöst tragglande för att försöka mjölka ur lite extra spänning och täcka en extra lördagskväll i TV-tablån. Det är den ena sidan. Den andra är att konceptet gör skäl för sitt namn eftersom det är här, vid den viktiga andra lyssningen, som man egentligen kan avgöra om en låt håller eller inte. För mig innebar detta att Cookies and Beans, Eric Gadd och Martin Rolinski alla höjde sig ett snäpp medan Caroline af Ugglas, Segerstedt & Damli och Behrang Miri gick i motsatt riktning. Robin Stjernberg kändes annars rätt självklar och rättvis som finalist. Hade dock hellre sett Rolinski än Anton Ewald som hans sällskap.
Slutligen kan jag inte erinra mig att ”Lipstick” någonsin varit en så ägande helhetsupplevelse som i duellframförandet med Gina och Danny vs Jedward! Och då är ju den låten redan fullt duglig i original. Största ögonblicket igår kväll, utan konkurrens. En docksnygg Tone Damli i kortkort och spetsar har förresten inte en chans mot en Gina Dirawi i militärgröna stuprör och ett elektroniskt beat bakom sig. Förmodligen har jag blivit både arméromantiker och sexist på gamla dar.
Slutligen kan jag inte erinra mig att ”Lipstick” någonsin varit en så ägande helhetsupplevelse som i duellframförandet med Gina och Danny vs Jedward! Och då är ju den låten redan fullt duglig i original. Största ögonblicket igår kväll, utan konkurrens. En docksnygg Tone Damli i kortkort och spetsar har förresten inte en chans mot en Gina Dirawi i militärgröna stuprör och ett elektroniskt beat bakom sig. Förmodligen har jag blivit både arméromantiker och sexist på gamla dar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)