Häromdagen var jag med om något väldigt förvirrat och märkligt. Jag skrev om det direkt när jag kom hem men vill inte lägga upp det här. Vill helst inte prata mer om det just nu överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Men jag kan säga så mycket som att det utspelade sig på en ambassad i Stockholm. Min känsla sedan dess är att jag blev väldigt konstigt bemött, och just nu skiter jag i alltihop. Kanske gör jag nån gång en Mats Jonsson och publicerar rubbet som en del i en längre självbiografi, men det är i så fall skjutet på framtiden och dessutom väldigt eventuellt.
Igår kväll fattade jag beslutet att avbryta all kontakt med nämnda ambassad. Pausknappen intryckt tills vidare. Ett helt och hållet känslobaserat beslut, inte nödvändigtvis rätt rent förnuftsmässigt. Men det får framtiden utvisa. Jag kände mig helt enkelt tvungen att välja den väg som just nu känns bäst. Om och när jag känner mig redo att fortsätta sökandet kommer jag att göra det. Inte tidigare.
Som tur är finns det också betydligt trivialare grejer att fokusera på i vardagen. Mellon exempelvis. Jag tänkte här passa på att dribbla lite om pausunderhållningen. Per Andersson är ju en lirare som, åtminstone i min bekantskapskrets, har väckt rätt blandade känslor tidigare. Själv tycker jag han var klart bra i de båda säsongerna av Grotesco, ibland t.o.m. svinbra. Andra kan inte med karln överhuvudtaget.
Men efter årets insatser i Melodifestivalens paussektion verkar åsikterna mer samlade. Och tja, för egen del klassar jag fejkbidraget ”Kvinna och karl” med Bizex som en lika omedelbar klassiker som ”Tingeling” för fyra år sen. Jag har lirat och garvat åt den ett antal gånger redan, och min enda önskan nu är att den kommer att framföras live under finalen imorgon lördag. Det vore i sanning både en pausunderhållning och en melodifestivalsavslutning värd namnet!
