För övrigt har jag mer att säga i denna fråga, ur en vinkel som egentligen ligger mig närmare till hands än Jonas Hassan Khemiris och som därmed kanske gör det lättare att förstå min poäng. Jag tar här helt avstamp från min identitet som utlandsadopterad uppväxt i Sverige. En identitet jag bland många andra delar med journalisten Patrik Lundberg.
Patrik Lundberg gav tidigare i år ut boken ”Gul utanpå” där han skildrar sina egna upplevelser av att vara adopterad från Korea och bosatt i Sverige. Den boken har jag inte läst. Men jag har sett och hört Patrik Lundberg ett flertal gånger på TV och jag har läst hans krönika ”Ni sliter själen ur mig” som 2011 blev en bidragande orsak till att godisfabrikören Fazer tog bort teckningen av ett kinesansikte från påsarna med Kinapuffar.
Lundbergs ärende i nämnda krönika (publicerad i Helsingborgs Dagblad) var att peka på den rasism han tycker sig uppleva i egenskap av adopterad med asiatiskt utseende. Den pågår hela tiden, skriver han. Varje vecka utbrister någon ”Kolla, en kines!” bakom hans rygg och de som står för påhoppen är i regel vanliga Svenssons, inga traditionella rasister. I en intervju i Dagens Nyheter i samband med utgivningen av ”Gul utanpå” berättar han också att han inte vill leva ett liv där han förminskas till sin hudfärg. Något han tycker sker i Sverige när folk frågar honom var han kommer från, och utomlands när hans utseende gör att han ifrågasätts när han säger att han är svensk.
Nu är ju inte jag Patrik Lundberg och kan därför naturligtvis aldrig helt och fullt sätta mig in i hans situation. Jag skulle aldrig drömma om att försöka ta ifrån honom hans upplevelser. Det han beskriver är hans egen verklighet, jag ifrågasätter inte sanningshalten i hans berättelser.
Men låt mig säga något om min egen vardag som utlandsadopterad. Som sådan känner jag genast igen Lundbergs exempel med frågan ”Var kommer du ifrån?”. I mitt jobb som sjuksköterska möter jag med jämna mellanrum patienter som ställer just den frågan, i snitt rör det sig kanske om ett tillfälle per vecka. Samtalet mellan mig och min patient följer i dessa fall en mycket bestämd mall. Jag börjar med att fråga personen om han/hon menar mitt födelseland eller min uppväxtort eftersom det inte alltid är självklart. Oftast är det födelselandet som åsyftas och då berättar jag att det är Peru varpå följdfrågorna alltid berör om jag är adopterad eller inte, hur gammal jag var när jag kom hit och om jag besökt födelselandet sedan dess.
Svaren på de här frågorna är förstås väl inrepeterade efter 35 år. Jag kopplar på autopiloten och rabblar dem utan att behöva anstränga tanken speciellt mycket under tiden. På sin höjd är det en halvtrist upplevelse, men i samma stund som jag lämnar patientsalen i fråga är samtalsämnet färdigt och glömt för min del.
Och det är här som jag tror att Patrik Lundberg och jag skiljer oss åt. Återigen, jag är inte han och har inte för avsikt att förminska hans upplevelse. Men jag tror trots allt att det existerar ett visst mått av aktivt val för hur mycket och på vilket sätt man vill att en upplevelse ska påverka ens person. För egen del känner jag mig inte förminskad till min hudfärg eller utsatt för någon slags sofistikerad rasism när någon ställer de där frågorna. Det skulle försvåra mitt liv helt i onödan om jag valde att se det så. (Identitetskrisen hos en adopterad handlar som jag ser det mindre om hudfärg och mer om att ha faktiska blodsband med helt andra personer än dem man växt upp hos, men det är ett annat blogginlägg.)
Klart att det då och då blir lite knepigt när jag reser utomlands och utan att tänka presenterar mig som svensk – även där känner jag igen mig i Patrik Lundbergs beskrivning. Det gör folk konfunderade eftersom jag inte har det genuina svenska utseendet. Lite klurigt att förhålla sig till som sagt, men det må så vara. Jag kan leva med det och tycker bestämt att jag vill lägga min tid, kraft och energi på viktigare saker än att känna mig kränkt och förminskad. Det ska erkännas att det tagit år att komma fram till den inställningen, men väl här vill jag inte tillbaka. Ledordet nu och framåt måste alltid vara självrespekt.
