Det här var ju intressant minst sagt. Saker och ting ställs på sin spets liksom, och då snackar jag inte om nåt mer allvarligt än röstsystemet i Melodifestivalen. Mina tankar gick igår kväll osökt till min mamma som sedan länge varit av den åsikten att det är helt uppåt väggarna att svenska folket ska få bestämma vilken låt som ska få vinna i den här tävlingen. Mamma, som politiskt ändå är att betrakta som hyfsat liberal, totaldissar alltså idén om valfrihet när det kommer till just denna fråga.
Idag snackade jag en sväng med mor min, som förutom att vidhålla sin åsikt om röstningen dissade stora delar av startfältet men samtidigt ansåg sig själv vara för gammal för att egentligen ha en åsikt om Melodifestivalen. Anyway, hade hon fått som hon velat – principiellt alltså, inte smakmässigt – hade Sverige idag söndag inte haft en diskussion om huruvida Robin Stjernbergs seger var rättvis eller inte, eftersom jurygruppernas sammanlagda dom bestämde att den var det. Ställd mot svenskarnas överväldigande stöd för Yohio sitter vi dock här idag med en rasande debatt om jurygrupper vs folkets telefonröster. En debatt som lär fortsatta rasa i ett par dygn till i morgonsoffor och på bloggar.
Hur som helst, för min del kändes Robin som en klart respektabel vinnare, även om jag personligen höll Ulrik Munther och Ralf Gyllenhammar högst. Yohio-låten kändes som att den gick för långsamt av nån anledning. Finns inte så mycket mer att säga om det där. Tristare var väl att Per Andersson inte visade sig i paussegmentet överhuvudtaget. Istället valde man att låta Carola framföra sitt gamla paradnummer ”Främling” i en version som bara var snäppet bättre än Anna Books och Kikki Danielssons nyinspelningar av ”ABC” respektive ”Papaya coconut”. Det är sannerligen inte något gott betyg. Att hon återigen tackade Gud på bästa sändningstid störde mig inte, men framträdandet var knappast någon himmelsk upplevelse.
Nej, gamla schlagers mår bäst av att få fortsätta låta som de en gång gjorde. Den konservativa åsikten blir tydligen sensmoralen av 2013 års veckor av Melodifestivalen. Kolla bara på Lena Philipssons ”Kärleken är evig” från 1985 - tillåt mig tvivla hårt på att vi kommer att få uppleva en låt av den digniteten i den här tävlingen igen! Må den aldrig någonsin få remixas om av vare sig Dr Alban, Max Martin eller Avicii. Punkt, over and out.
