Jag jobbade i hemtjänsten då, den 11 september 2001. Det var en solig kväll, jag körde runt med leasingbilen på krokiga landsortsvägar och i varje hus eller liten stuga stod TV:n på. Alla blickar riktade mot de loopade bilderna av flygplan på väg in i New Yorks glimmande skyskrapor.
Den här gången är det Norge. Medan jag skriver det här pågår en presskonferens med grannlandets statsminister och justiteminister. Kanske är det norskan som förstärker insikten av att oskyldiga människor har drabbats. Språket låter alltid som det vänligaste och gladaste i världen, till och med i en så avgrundssvart stund som den här.
Stunder då jag gladdes tillsammans med många andra dyker plötsligt upp för min inre syn. I ett annat ljus nu. För två veckor sedan stod jag på en avskedskonsert med ett band som hade dragit massiv publik. Allsången brusade i varenda låt, kroppar studsade i takt och i slutet regnade det guldfärgad konfetti över alltsammans. Några dagar senare: en solbesökt lunch mitt i centrum av vår näst största stad. Och ytterligare en kort tid senare, strövtåg genom en ännu större stad på andra sidan sundet.
Jag var där, mina vänner var där och vi var ständigt omgivna av fler människor i aldrig sinande strömmar. Människor i mängder. Jag tror inte att någon där, just då, betänkte möjligheten att det skulle kunna dyka upp någon med avsikt att göra oss illa. Åtminstone tänkte inte jag så.
Nej, så vill man helt enkelt inte behöva tänka. Men ikväll, medan vi hastar fram och tillbaka i den långa korridoren och rapporterna oförtrutet rullar på internet och i TV, begrundar vi tyst att detta trots allt är den värld vi numera lever i.
Jag kommer hem och hör att det är fest någonstans på innergården. Sorlet, skratten och musiken hörs dovt utom enstaka sekunder då någons rop skär igenom och blir extra tydligt. Kanske har de missat kvällens nyhetssändningar, kanske försöker de att inte bry sig. Kanske tänker de helt enkelt bara samma sak som jag själv skulle vilja fortsätta tänka resten av mitt liv.
Det händer aldrig här.
