Det som saknas är framför allt känslan av trygghet. Trygghet, hopp och framtidstro. En avsaknad som följer naturligt på långvariga sociala och ekonomiska klyftor. Under de gula körsbärsträden hör vi ungdomarnas vittnesmål om misstänksamheten och föraktet som riktas mot dem för att de fått den start de fått i livet, och i vissa fall för att de råkar ha romskt blod i ådrorna. Risken för att det ska skapas bitterhet och förakt tillbaka är uppenbar. ”Organiserat våld från toppen skapar det individuella våldet i botten” skriver jag i blocket efter samtalen med kidsen. Ett klassiskt citat av anarkisten Emma Goldman som formulerade sin egen insikt om mekanismerna i ett förhårdnat samhällssystem.
Goldman skulle nog annars inte vara så förtjust i att omnämnas i det här sammanhanget. Hon var hängiven ateist. Själv har jag min tro och upplever alltså just den här sommaren en resa in mot dess kärna. Jag har tänkt mycket på vad denna består i, och vad den inte består i, och tycker bestämt att svaren klarnar under mina dagar här. Jag har gjort anteckningar om tvivel men kommer inte ifrån att Gud finns i varje möte här. Det är paradoxalt. Goldman hade kanske sagt att alla dessa uttryck för världens snedvridenhet är det ultimata beviset för Gud som en lögn och illusion. Men om jag ska tro på Gud måste jag tro på att han finns även bland skärvor och splitter. Kanske framför allt där. Jesus valde att leva mitt bland de marginaliserade och utstötta, han tog deras parti mot dåtidens religiösa elit. Jag tror att detta är sant också idag.
Två av barnen sticker små brev i handen på mig innan vi åker hem. En volontär översätter dem senare, och innehållet pendlar mellan att värma hela hjärtat och vara nästintill för plågsamt att läsa. Ett barns drömmar om något bättre lämnar en inte så lätt. För fem år sedan hade jag aldrig träffat dessa människor, jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på rumänska barnhemsbarn överhuvudtaget. Jag valde att åka hit för att utmana min egen bekvämlighet och min dåliga vana att tacka nej till nya saker som verkar för svårt. Och nu har jag uppenbarligen vänner som väntar här varje sommar. Det är hisnande när man tänker på det.
Kramar och avsked för den här gången. Huset blir tyst och tomt, vi städar, tvättar och sover en sista natt. Dagen därpå styr vi minibussen tillbaka mot Ungern. Vi pratar och utvärderar mycket, sover lite och pratar igen. Sista biten, när vi nått svensk mark och sitter i flygbussen, intensifieras snacket och kommer att handla mycket om mysteriet Gud. Vi vänder och vrider på allt vi inte förstår.
Våra utbyten av tankar fortsätter ända tills bussen stannar och det är dags att ta väskorna och kliva av. Jag sover över i Linköping. När jag vaknar på onsdagsmorgonen är det svensk sommargrönska och stadsljud utanför det höga fönstret. Rumänien ligger plötsligt långt borta.
