Jag tänkte på revolution. Spränga betong i luften, göra rent hus med allt som någonsin hållit er nere. Men det är bara den instinktiva reaktionen, den första tanken, helt baserad på ett plötsligt upplopp av känslor. Om jag kunde förändra de politiska och ekonomiska strukturerna med ett fingerknäpp skulle jag göra det.
Vi satt i skuggan under träd som bar gula körsbärsliknande frukter. Vi lyssnade på kidsens berättelser om att växa upp med lögnen att man inte är något värd, att man inte har en chans att hamna någon annanstans än på gatan. Ständigt dessa kontraster. Solstrimmorna genom grenverken, värmen mot våra ansikten ställs mot vittnesmål om en iskall cirkel av hopplöshet. Jag vänjer mig aldrig.
Det kan låta på mig som att det bara är misär och mörker på en sån här resa. Det är det inte! Resväskan är full med bilder, kommentarer och händelser att plocka fram och le eller skratta gott åt. Skrattar gör vi mycket under en sådan här vecka. I utomhuspoolen är vattnet varmt och livet härligt. När skymningen faller spontankickar vi lite fotboll och klappar en häst innan lägerbålet tänds.
Men det är också tvära kast. Vi provoceras av det verbala våld som kidsen plötsligt riktar mot varandra eller mot oss. Och att höra dem berätta om alla dessa lögner de tvångsmatats med om och om igen – i detta finns inget skratt. Det är å andra sidan därför jag återvänder hit. För att vara en motpol till lögnerna. Lögnerna får aldrig få sista ordet.
I den anteckningsbok jag hade med mig i år skrev jag fortlöpande ner tankar när de kom under resans gång. Kommande inlägg blir någon slags renskrivning av dessa fragment. Jag kom tillbaka till Sverige för tre dygn sedan efter att ha varit i Rumänien i närmare tio dagar. Om jag blundar är jag fortfarande kvar.
