En resa på flera plan, tänker jag mellan korta slumranden. Noterar det i anteckningsblocket. Vår hyrda van rullar genom Ungern under en himmel som är nästan vit, det blir tunna regnstrimmor på sidrutorna. Jag vet ännu inte exakt vad dessa dagar ska komma att betyda just i år. Men förutom att möta de människor som på något svårförklarligt vis blivit mina vänner känns det också som att jag gör en resa till kärnan i min tro. Den har jag funderat mycket på den senaste tiden. I sätet bredvid mitt sitter en ny vän som är på väg mot Rumänien för första gången. En dubbelbottnad resa för henne också vad det verkar, hennes tro är relativt nyfunnen. Vi reser alltså båda in mot kärnan, fast från två olika håll. En fiffig tanke, sänd ovanifrån rakt genom molntäcket.
I år är det dags för ett nytt koncept. Vi kör för första gången två lite kortare läger efter varandra, med 10 barn och ungdomar på varje läger istället för tjugo på ett och samma. Huvudskälet är den nya lägergården som inte rymmer lika många som den förra. Vi närmar oss platsen med viss skepsis, med goda minnesbilder från det gamla men inga från det nya. Och även om allt inte är färdigställt utan bitvis ser ut som en byggarbetsplats på utsidan konstaterar vi snart att det nya stället funkar över förväntan. Intill den ännu så länge grusiga tomten ligger ett stort öppet fält och ett stenkast bort en badanläggning med två utomhuspooler. En av ungdomarna tycker att huset vi bor i är som ett hotell.
Ny plats och ny inramning, men lägrens upplägg är i stort sett desamma som de senaste åren. Morgon- och kvällssamlingar med sånger, draman och lekar. Bad i de två utomhuspoolerna. Stafetter, fotboll och brännboll. Pyssel, spel och bakning. Lägerbål i skymningen. Och samtal via våra tre tolkar.
Just samtal och att bara hänga med kidsen får automatiskt mer tid när vi har ett färre antal personer att fokusera på åt gången. På så vis fördjupas vissa relationer den här sommaren vilket både känns roligt och förenat med ett stort allvar. Med barnens ökade tillit ökar också mitt ansvar. Det känns inte som någon stor insats att komma hit en vecka om året om man jämför med de volontärer som bott här i flera år – deras brinnande engagemang förundras vi ständigt över. Ändå är det uppenbarligen en vecka som sätter sina spår hos dem vi träffar. I de små händelserna uppstår något större och starkare som är svårt att förklara.
