Jag vänder på kartan. Den är uppochner och för några sekunder blir jag yr. Nu är vi i Peru. Vi sitter i den röda bilen, det är jag och mamma, jag ser henne inte men hon sitter i baksätet och jag vid ratten. Vi befinner oss på en skogsväg. ”Hur känns det att vi är här nu?” frågar jag mamma. ”Bra” svarar hon. ”Du tycker inte att det känns konstigt på nåt sätt?” ”Nej”. Jag funderar vidare en stund på hennes svar.
Bakluckan på bilen är öppen så jag kliver ur och stänger. När jag startat motorn tittar jag bakåt igen och ser att en koalabjörn sitter i kofferten och äter ur vår medhavda matkorg. Jag låter den vara.
Bilen tar sig ut ur skogen, plöjer fram genom högt, daggvått, gult gräs och landskapet öppnar sig. Det är tidigt på morgonen. Vi kör ut på betesmarker och passerar på höger sida en röd liten stuga med vitmålade knutar. ”Här måste det ju bo svenskar!” säger jag. Bort från huset kör vi på en liten grusväg med gräsvall i mitten. En bit bort ser jag ett ruckel med sneda brädor och lutande plåttak, det ser ut som de förfallna bondgårdarna i Rumänien. Men det här är också rödmålat med vita knutar.
Jag inser plötsligt att jag inte har några adresser med mig. Mobiltelefon har jag men jag vet ju inte vart vi ska ringa. Om ändå min vanliga mobil hade fungerat, tänker jag, då hade jag kunnat surfa fram adresserna. Men, jag hade ju ändå inte vetat vilken adress jag skulle leta efter. Och inga telefonnummer, inga namn. Hur ska vi veta vart vi ska?
Jag vaknar i min säng bakom de mönstrade draperierna. Klockan på mobilen visar 02:51, fredagen den sista september.
