För länge sedan, nästan som i en annan tid, bodde vi 200 meter från varandra i varsitt trähus med en dammig grusväg som gemensam transportled. Våra uppväxter där – i ett landskap av betande djur, traktorer och skogsmark – fick tidigt olika utseenden, och när vi senare kunde välja själva tog vi varsin stig därifrån.
Sedan dess har min vän och jag också levt väldigt olika liv. Då och då träffas vi som nu, och jag upptäcker vid just den här avstämningen att vi trots allt har följts åt på vissa plan. Då tänker jag inte i första hand på intresset för alternativa musikrörelser - punk, hardcore och sånt - det har varit uppenbart gemensamt sedan många år. Men tydligen har vi båda haft anledning att fundera över våra jag och hur vi kommit att förhålla oss till vår omgivning, delvis i ljuset av de tidiga uppväxtåren. Det kan inte vara helt utan betydelse att båda är ensambarn, även om det inte är hela förklaringen. Igenkänningarna svävar i alla fall fritt medan falafel, sallad och bröd minskar i omfång på det vita porslinet.
Vårt avsked sker sedan på stadens tågperrong - vilket ju om man så vill går att se som en överklyschig bild av hur våra respektive livsresor fortsätter, tills vi ses igen. Ja, kära nån. Ibland går två timmar fort. Vi får snacka längre nästa gång.
