Nu är ju inte den här bloggen nödvändigtvis en blogg i tiden. Men om den hade ambitionen att vara det vore det förstås på sin plats att ge sig in i någon av de livliga debatter som pågår i media just nu. Håkan Juholt till exempel, ni känner till honom? Men där är jag i ärlighetens namn för dåligt insatt i det rent juridiska som ligger begravt under alla pajer som kastats de senaste veckorna. Har han handlat juridiskt fel eller inte? Det kan jag inte uttala mig om. Men – och det är viktigt – oavsett vilket han gjort kvarstår alltid ett moraliskt ansvar. Att handla korrekt enligt tryckta, vedertagna regelverk innebär inte automatiskt att man är moraliskt säker. Här är isen under Juholt hal, även om lagen skulle ge honom rätt.
En sak går i alla fall att konstatera med lätthet: Media älskar att se människor falla. Sanningen är alltid underordnad det journalistiska ruset i att göra scoop och kränga taskigt korrekturlästa lösnummer. Kanske handlar det också om den hisnande känslan av att vara aktivt delaktig i något som en hel nation engagerar sig i samtidigt. Det är förstås en högst mänsklig känsla, även om den lätt får obarmhärtiga följder i de här sammanhangen.
Håkan Juholt kommer sannolikt sitta kvar som Socialdemokraternas ledare – det mesta tyder i skrivande stund på det – och all oro om att valrörelsen inför 2014 ska distraheras av den här historien lär i sinom tid blåsa bort likt höstlöven en gulröd oktoberdag. Nya, gamla skelett kommer alltid att grävas fram ur garderoberna. Nya ägare, nya mediadrev. Allt är bara en fråga om tid i den fantastiska värld vi kallar Sverige.
