”De ser ju ut som konfirmander!” sa mamma när trummis och syntlirare i Those Dancing Days satt och käkade lunch med Kalle Moraeus på TV igår kväll. Hon syftade naturligtvis på deras unga utseenden. Jag blev själv lurad när jag såg bandet live i somras och tänkte att de knappast kunde vara en dag över 16. I själva verket är de fem medlemmarna mellan 22 och 23 bast och har alltså passerat den svenska konfirmationsåldern med närmare 10 år.
Hur som helst, att få se Those Dancing Days rensa tältluften med sitt formidabla popunder ”Can't find entrance” igår var förstås inte bara maxad valuta för TV-licensstålet, utan gav mig också en osökt anledning att skriva om när jag såg detta band och ett gäng andra på sommarfestivalen Putte i parken. Jag påbörjade en festivalrapport redan då men slutförde aldrig. Nu blir det istället en värmande återblick på ett par dagar då det fortfarande gick att gå i T-shirt på natten och ljuset aldrig ville försvinna helt. Okej, några brutala regnskurar på vägen men de var ändå snabbt glömda. Här följer fem highlights bland konsertupplevelserna.
Peter Bjorn and John
En av de största anledningarna till att jag köpte festivalbiljett, eftersom bandet bara gjorde två sverigespelningar sommaren 2011. Det 90 sekunder långa punkutbrottet ”Breaker breaker” lät exakt så svinbra och rätt som jag hade vågat hoppas på, och detsamma kan egentligen sägas om hela spelningen. Avskalat, rakt på och entusiastiskt. Coolt ögonblick när trumintrot till ”Young folks” dränktes i jubel förstås, men Peter Bjorn and John visade att de är ett tillräckligt stort band även utan denna superhit.
Tove Styrke
Här öppnade sig himlen och bjöd på en av sina hårdare vertikala vattenshower. Med tanke på det tycker jag nog att Tove Styrke kunde ha creddat sina fans lite mer, de höll sig trots allt kvar och dansade hela konserten igenom. Styrke själv beter sig på scen fortfarande ganska mycket som en andrahandskopia av Robyn, men det sket man givetvis fullständigt i när ”White light moment” for fram över huvudena på de skuttande gula ponchokidsen längst fram. Rysframkallande ögonblick! Den här konserten hade för övrigt den klart lägsta publikmedelåldern, den höjdes bara av folk i min egen ålder som var där med sina 10-åriga döttrar.
Manic Street Preachers
Jodå, man vet att man är gammal när man blir som mest gripen av en konsert som i stort sett bara är en enda lång nostalgisk 90-talstripp. Jag såg Manic Street Preachers i Hultsfred 1999. De var giganter under det decenniet, och nu – efter år av glömska – stod de plötsligt framför mig igen. Lite äldre förstås, men med kraften och engagemanget uppenbarligen intakt i framförandet av sina mäktiga klassiker ”Motorcycle emptiness”, ”You stole the sun from my heart”, ”A design for life” och ”If you tolerate this your children will be next”. En nästan drömlik upplevelse som förstärktes av det fallande skymningsljuset. Och James Dean Bradfield och hans mannar framstår fortfarande som ett gäng väldigt hyvens killar.
The Ark
Tja, vad säger man? Efter 20 år gav sig The Ark ut på avskedsturné med hela hitarsenalen i bagaget, redo att brisera på varenda ställe där de stannade till. Så skedde givetvis även här. Och det finns inte så mycket att säga, för de där två timmarna blev precis så där storslaget maxade och euforiska som man hade förväntat sig. Hit på hit, backdrops och scenkläder som byttes ut – och ett The Ark som gav allt och till sist dränkte hela publiken i guldfärgad konfetti medan ”Calleth you, cometh I” steg som ett fyrverkeri rakt upp mot natthimlen. Fantastiskt så klart, om än inte speciellt överraskande.
Those Dancing Days
Och så var det då alltså även detta explosiva och energisprakande gäng. En fin grej med Those Dancing Days är att de verkligen känns som ett band på ett sätt som få andra gör. Exemplen är många där den ursprungliga bandtanken med tiden gått förlorad och det blir sångaren ensam som definierar konceptet, medan resten av musikanterna i praktiken fungerar som kompmusiker. Så är det inte här. I Those Dancing Days verkar tanken vara att ingen ska ta mer plats än någon annan, och på den här festivalspelningen stod hela kvintetten uppradade på scenen på ett led (inklusive trummisen) och man delade på ansvaret för mellansnacket. Fantastisk musik parad med demokrati i dess ädlaste form! Kan det ärligt talat bli bättre?
