En vän till mig köpte nyligen loss den definitiva Twin Peaks-boxen på DVD. Hon har just börjat plöja de närmare 30 avsnitten för första gången. ”Tänk att ha den serien osedd!” utbrast en annan vän som varit såld på Twin Peaks sedan begynnelsen, märkbart fascinerad över att det faktiskt existerar människor som inte förrän nu introduceras för denna banbrytande TV-skapelse.
Själv missade jag seriens premiärvisning (1990 om jag inte missminner mig) så när som på några få avsnitt som mina kusiner hade lirat in på video. Det dröjde till första reprisrundan några år senare innan jag på allvar tillät mig sugas in i det mycket speciella universum som Twin Peaks är.
Nu finns chansen alltså inom räckhåll igen. Vid passande tillfällen får jag högtidligt slå mig ner i soffan hos min vän och göra sällskap i hennes premiärvandring genom Twin Peaks. Det är ett uppbåd av kära återseenden: den gode agent Cooper med sin perfekta backslick och korrekta sätt att formulera sig, den komplicerade romansen mellan polisen Andy och sekreteraren Lucy, den eftertraktade körsbärspajen på Double R Diners, jättar och dvärgar, The Great Northern Hotel och ugglor som inte är vad de ser ut att vara. Och då har jag ändå inte nämnt det fantastiska ledmotivet, det omsorgsfullt sammansatta persongalleriet och det där mysrysliga jazzbeatet som alltid lyckas vispa igång i bakgrunden när man minst anar det.
Inte heller har jag ju snackat ett ord om seriens grundintrig – utredningen av mordet på Laura Palmer. Men det säger också en hel del om vilken sorts serie Twin Peaks är. Sidospåren är många – ibland långsökta och mer än lovligt invecklade, vilket också sägs vara anledningen till att publiken efterhand svek och serien tvingades till nedläggning efter bara två säsonger. Därmed fick vi också uppleva TV-historiens förmodligen mest omtalade och surrealistiska urspårning.
Slutligen – inte att förglömma – är Twin Peaks naturligtvis också Audrey Horne. Vissa förälskelser försvinner visst aldrig helt, inte ens efter 20 år.
