”Finns ingen Gud, men det finns biologi,
finns ingen Gud, men det finns fantasi.
Finns ingen Gud, men det finns ändå tröst,
man kupar handen om hjärtat i sin nästas bröst”
Raderna framförs accapella efter några minuters tystnad allra sist på Mattias Alkbergs (lysande) skiva ”Nerverna” från 2009. En på sätt och vis logisk epilog på ett soloalbum som inleds med låten ”Nya nya testamentet”, även den någon sorts uppgörelse med tro och religiösa tankar.
Och det känns också fullt logiskt att det är just Mattias Alkberg som framför detta budskap. Jag är inte överraskad. Jag menar, Alkberg har ju stått i frontlinjen för landets kärvaste och mest kompromisslösa indieband Bear Quartet i snart 20 år. Kalla det fördomar, men av ett norrländskt gäng övertygade socialister räknar jag helt enkelt inte med att få Gud förklarad som något annat än en sagofigur och en självklar motsats till upplysning, humanism och vetenskapligt tänkande. Inga kompromisser.
Men de förutfattade meningarna fastnar i halsen när jag en eftermiddag på biblioteket läser senaste numret av Sonic. Där står att Mattias Alkberg skrev diktboken ”Göta Kanal” 2004 under en period då han ville testa att vara kristen. Jag reser mig ur fåtöljen, letar upp den nämnda boken, lånar och går hem.
Sedan är jag fast. Alkbergs poesi är driven, lättläst och griper tag utan att släppa mig förrän sista punkten är satt. Det är rakt på. Uppriktigt, ärligt. Nästan som om han tänker högt och korrigerar sina formuleringar efterhand som de kommer.
”På Guds topplista är jag nummer ett. Vänta,
det är du med. Och du. Om det finns en gud och det är en han
så är vi alla nummer ett på hans topplista.
Och kanske är topplista i sådana fall ett missvisande ord.
Eftersom en sådan indikerar en rangordning.
Men kan man, och jag kan, föreställa sig något så abstrakt som en gud
borde man kunna, och jag kan, acceptera en topplista där alla är nummer ett.”
Om det verkligen ordagrant var så som Sonic beskriver det – att Mattias Alkberg ville testa att vara kristen – ska jag låta vara osagt. Alkberg skriver själv i en av sina dikter att han i en tredjedel av alla intervjuer med honom tillskrivits påståenden som varit direkt felaktiga. Men titeln kristen eller inte spelar inte så stor roll här. Det som får mig att svepas med så totalt i dikterna är själva angreppssättet – uppriktigheten som sagt, och hela avsaknaden av inställsamhet.
”Finns Gud? Finns det en gud? Om det gör det är det en skit- och pissgud.
Om man kan tillskriva Gud några mänskliga egenskaper alls så är det en skit- och pissgud
som mördar barn. Eller låter det ske.
Och skulle så vara att man inte kan applicera mänskliga drag på Gud
så förlorar Gud all relevans för mig.
Det är inget teologiskt resonerande bakom detta påstående.
Gud förtjänar inte människorna. Helt enkelt.
Här skulle det kunna sluta. Men det gör inte det. Inget vare sig slutar eller börjar.”
Fem år efter boken ”Göta Kanal” kom alltså skivan ”Nerverna”. Och texterna på den senare pekar på att Mattias Alkberg till sist tog ett definitivt avsked av sina funderingar kring Gud, tro och religiösa dogmer. Kvar hos mig dröjer sig den starka känslan av att han, under en kort tid, verkar ha skådat in mot själva centrum. Att han bara genom sitt sätt att ta sig an ämnet har fattat grejen. Jag utser mig inte till expert på Gud (några sådana experter finns inte) men detta att Gud riktar en outgrundlig kärleksblick mot alla – helt utan undantag – det tror jag ju på. Och att varje människa därför också kallas exakt där hon är, exakt sådan hon är.
I ett kort och nu förgånget ögonblick tycks Mattias Alkberg ha fångat just den insikten.
”Men jag önskar.
Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt.
Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.
Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:
Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.
Du och jag och alla.”
