För några veckor sedan funderade jag på att skriva något om hur trist det är att Lasse Brandeby fortfarande efter alla dessa år envisas med att dra fram sin figur Kurt Olsson ur en dammig garderob när man minst anar det. Det var efter att jag hade sett ett avsnitt av Fångarna på fortet. Att se Brandeby försöka ruska ut lite humor ur en gestalt vars glansdagar är förbi sedan minst tjugo år, känns bara pinsamt, för att inte säga tragiskt och ovärdigt.
Men det där känns ju väl hårt att bygga ett blogginlägg på nu, när vi möts av beskedet att Lasse Brandeby har lämnat oss för gott. Han blev bara 66 år gammal och somnade natten till igår in på ett sjukhus i sin hemstad Göteborg.
Det var dock aldrig tänkt att min ursprungliga text skulle stanna vid en klagosång över Kurt Olssons ofrivilliga självparodi år 2011. Tanken var att komma vidare till de fornstora dagar då Lasse Brandeby för första gången intog svensk television i Kurt Olssons skepnad. Det här är ingen efterhandskonstruktion i kölvattnet av att Lasse Brandeby nu är borta – jag var verkligen ett die hard fan av Kurt Olsson och hans följeslagare Arne när de härjade som värst i slutet av 80-talet.
De studioinspelade TV-programmen ”Kurt Olssons television” och ”Kurt Olssons sommartelevision” var klart bäst. Det gjordes även en liveshow, en biofilm och en julkalender. Men det var i de förstnämnda produktionerna som Kurt Olsson var i sitt definitiva esse. En av mina kusiner var exakt lika såld som jag och vi spelade in allt vi kunde på video och såg alla avsnitt ett oräkneligt antal gånger utan att tröttna. Även våra föräldrar hade helt klart utbyte av programmen så det fanns en generationssammanfogande sida av fenomenet också.
Det enda jag idag har bevarat på video (i hyllan hemma hos mina föräldrar) är det specialavsnitt av ”Kurt Olssons television” som vann humorpriset i Montreux 1989. Jag har återsett det då och då och vet att jag kommer att göra det igen. Nästa gång med en nytillkommen känsla av tacksamhet över den kreativitet som blev Lasse Brandebys, och som han såg till att förgylla sin omgivning med. Historien hade definitivt varit tråkigare utan dig.
