Karriären för Hollywoods nya favvohunk Ryan Gosling påminner onekligen en smula om Leonardo di Caprios. Båda fick ett publikt genombrott i breda kassasuccéer (Gosling: ”The notebook”, di Caprio: ”Titanic”) och har därefter utvecklats vidare till mångfacetterade karaktärsskådisar och kritikerälsklingar. Gosling är just nu dubbelt bioaktuell med filmerna ”Maktens män” och ”Drive”. Jag har varit iväg och sett den senare.
Goslings karaktär i ”Drive” är inte direkt en reprisering av den han gjorde i genombrottsrullen. Fast inledningsvis förefaller han vara en trivsam snubbe även här, med tandpetare istället för cigg i käften. Utan att spoila storyn för er som ännu inte sett ”Drive” kan jag säga att filmen – och Goslings rollfigur – på ett effektivt sätt snart går från ett ganska gulligt och mysigt stämningsläge till att bli riktigt grisigt brutal. Man har det på känn, orosmolnen hopar sig, men när de första våldsskildringarna väl kommer är de ändå tillräckligt chockerande grafiska för att en hel biopublik nedanför mig ska jämra och skruva på sig i fåtöljerna.
Gosling glänser i sina scener, det är fullt förståeligt att han är en av de mest uppmärksammade skådisarna just nu. Lägg ovanpå det ett 80-talsinspirerat elektropoppigt soundtrack och du fattar ju själv att du har en höjdarrulle framför dig. Fast lite utdragen känns den ändå mot slutet, av nån anledning. Slutbetyget får därför landa på en svag men likväl sevärd fyra.
