Till en början blir jag besviken på det sätt som boken är skriven. Nina Hagen uttrycker sig stundtals som om hon bloggade; hon blandar in engelska ord och meningar där hon behagar (ungefär som när jag själv pratar!) och slänger in utrops- och frågetecken som i ett direkt nedtecknat talspråk. Vissa händelser i Hagens berättelse ägnas mycket tid medan andra bara nämns i förbifarten och det är ibland svårt att förstå hur hon har prioriterat. Någon borde kanske ha styrt upp det berättartekniska en aning, tänker jag, men inser också styrkan i att språket inte blivit tillrättalagt – det blir därmed verkligen Nina Hagens egen berättelse, det rättframma språket ger en personlig prägel och visar extra tydligt vem det är som skriver.
Men detta är som sagt rent tekniska invändningar. Återstår gör sedan förstås det viktigaste: Nina Hagen har ett liv att berätta. Det startar i det strikt hållna Östtyskland 1955, fortsätter sedermera i vild fart på andra sidan muren, genom Europa, USA och Asien. Resan går via trasiga relationer, politisk bannlysning, kemikaliska rus, östasiatiska religioner och en massa musik. Under en LSD-tripp när Nina är 17 år möter hon Jesus, en upplevelse som sedan aldrig lämnar henne och som i slutändan blir bokens egentliga ärende. Den kristna gudens kärlek är något Nina Hagen önskar för varje levande varelse.
Här skulle jag kunna invända att Nina Hagen i sina predikande stunder oftast använder sig av ord och uttryck som är slitna. Å andra sidan, den som tycker sig ha upplevt det största i livet vet att orden sällan känns så fattiga som när man ska försöka beskriva detta oerhörda. Genom bibelcitat och kyrkligt färgade ordval lyser här ändå en iver och glädje som känns äkta. Framför allt för att den backas upp av hela den livsberättelse som utgör ”Bekännelser”.
Jag anar att gudsfaktorn kan bli lite för mycket för de läsare ur det intellektuella och upplysta lägret som får fatt i den här boken. Samtidigt som det säkerligen kommer att finnas falanger i de kristna leden som anser att så här skriver och beter man sig bara inte! Ett möjligt moment 22 för ”Bekännelser”, men på ett vis också signifikant för Nina Hagen som alltid gått sin egen väg, oavsett vad omgivningarna ansett om saken. Man läser hennes bok lika rappt som den är skriven.
