Framåt

Nyårsafton förmiddag började jag skriva en slags sammanfattning av 2011. Fattas bara annat. Skrev att det inte blev nån musikvideo i år, att det var tunnsått med rörliga bilder i kameraarkivet. Och att jag inte hade lust att göra någon lista. Ni vet, årets konsert, årets besvikelse, årets shoppingfynd och så vidare. Så det blir en näve konsertbilder istället, skrev jag. Hämtad från två av årets skönaste dagar, de då jag befann mig på en livs levande musikfestival i ett sluttande skogsområde någonstans i det vackra sommarsverige.

Sen skrev jag att 2011 för övrigt var Österlen, Rumänien, psykoterapi, jobb och Kolmården. För att nämna något av det bästa. Och att det också innehöll en och annan ångestdipp sprungen ur i sig helt odramatiska situationer att lära sig något nytt av. Lären eder alltid av misstagen, ungar! Bliv aldrig ett offer för omständigheterna! Så skrev jag också.

Men det tog en sån jäkla tid att ladda upp de där bilderna. Jag lyckades inte förrän dagen därpå, och då var det ju redan 2012. Och då ska man ju blicka framåt istället, tänkte jag. Tänker jag. Och framåt finns det ju faktiskt en hel del grejer jag skulle vilja göra. Jag tänkte på dem på natten när 2012 just var fött, när fyrverkerierna dånade över hustaken och festfolket så småningom släntrade hem så nära utanför fönstret att jag kunde höra lösryckta fragment ur deras samtal med varandra.

En massa idéer. Planer är för mycket sagt, men idéer och tankar. Drömmar. Och om mayaindianerna har rätt är det väl just i år drömmarna bör förverkligas innan allt går åt pipan.

Till sist mynnade det ut i en kort mening som jag läste för fjorton år sedan, allra sist i en ledare i miljökampsfanzinet Broaktivisten. Nu åter kristallklar, som explosionerna på den nya natthimlen:

”I så fall, vad väntar du på?”