Närhelst Marcus Birro gör ett uttalande kan man vara säker på att det rör sig om en vattendelare. Så är också fallet när han skriver sin första krönika för den kristna dagstidningen Dagen. Närmare 400 personer har tryckt på gilla-knappen och uttryckt sitt stöd, medan även företrädare för det så kallade näthatet firat nya triumfer.
Jag läser Birros text ”Sverige behöver Gud” och konstaterar att han inledningsvis rör sig i en riktning som jag gärna följer med i. Han talar om Gud som någon med ”en plan och en solidarisk del i alla människors liv” och beskriver en längtan hos mänskligheten: ”Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras”.
Problemen för min del kommer senare, när Birro lyfter fram förespråkandet av abort och aktiv dödshjälp som exempel på sådant som kristna människor borde stå upp emot. Och: ”När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om 'jihad' och 'heligt krig' om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.”
Min poäng är nu inte att abort och aktiv dödshjälp är ointressant att diskutera. Det är bara det att dessa ämnen sedan urminnes tider har varit så stenhårt förknippade med vad en kristen människa främst förväntas engagera sig i (läs: engagera sig emot). Och det är jag verkligen så less på. Den dag kommer att slå mig med häpnad då någon säger: ”Jaså, du är kristen. Då måste jag få fråga dig vad du egentligen tycker om den jakt på ekonomisk profit som genomsyrar vårt samhälle så mycket. Eller om romernas situation i Europa. Eller om hur vi systematiskt förstör vår miljö. Vad tycker du som troende egentligen om detta?”
Att detta ännu inte inträffat har vi ju beklagligt nog kyrkohistorien att tacka för. För även om Jesus inte pushade frågor som abort, homosexualitet, svordomar, alkohol och samboskap högst upp på dagordningen så har kyrkan genom historien gjort det – och naturligtvis är det därför dessa ämnen är först att sättas under lupp när ens kristna tro kommer på tal. Ingen rök utan eld som bekant. Birros krönika gör tyvärr inte mycket för att ändra på den saken.
Och när det gäller Aftonbladets ordval i sina angrepp på KD – jag kan hålla med om att det är barnsliga och lättköpta poänger, men knappast värre än så. Inte heller är det en kristen plikt att försvara Kristdemokraterna (eller något annat parti heller för den delen)! Det där är bara ännu en efterhängsen nidbild som Birro ironiskt nog är med och förstärker.
Ändå måste jag säga att jag gillar Marcus Birro. Han är en begåvad författare och oftast verbalt underhållande när han framträder offentligt, även de gånger då han försatt sig i smått märkliga situationer. Jag tar honom gärna i försvar mot osakliga och föraktfulla svingar, även när jag – som i det här fallet – inte håller med honom.
[Länk till Birros krönika]
