Okej, ungar. Här är min kompletta betygslista från i lördags kväll:
Sean Banan: 1
Abalone Dots: 2
The Moniker: 2
Afro-Dite: 3
Dead by April: 3
Marie Serneholt: 4
Thorsten Flinck: 4
Loreen: 4
Betygsättningen av Melodifestivalens låtar är ju definitivt något av det mest ogenomtänkta man kan sysselsätta sig med under ett kalenderår. Bidragen premiärliras i ett rasande tempo och på en så där tre-fyra minuter ska man avgöra i vilken grad det aktuella bidraget håller måttet eller inte.
Det där låter naturligtvis som mitt desperata försvarstal för att dra uppmärksamheten från att jag faktiskt satte en fyra på den där Marie Serneholt-låten. Men vad tusan, efter några förvånansvärt slätstrukna insatser kändes ”Salt & Pepper” just där och då som startfältets mest uppiggande. Så här några lyssningar senare kan jag inte bestämma mig för om den suger eller svänger. Förmodligen både och.
Just slätstruket kändes annars som ett väl sammanfattande ord för den första delfinalen. Det saknades bidrag som stack ut och höjde nivån på allvar (Amy Diamond, var är du när vi behöver dig som bäst?) trots att det bjöds på en svårslagen mix av genrer. Det största spänningsmomentet efter avslutad omröstning blev att invänta vilken sorts scen fenomenet Thorsten Flinck skulle ställa till med i green room. Men istället för att bjuda på någon form av vältajmad verbal galenskap valde han något så urbota trist som att klappa programledaren Gina Dirawi på rumpan. Man kan undra varför man väljer att kalla sitt band för Revolutionsorkestern när man ändå inte vågar göra revolt mot något så hopplöst förlegat som sexism.
Nej, det på allvar mest intressanta skedde inte oväntat i pausen. The Ark's framförande av ”Breaking up with God” förra året är ju en klassiker, och i lördags tog ett fint band från Göteborg stilfullt över stafettpinnen. Ebbot och hans mannar gjorde underverk med Dilbas årsgamla ”Try again” och ackompanjerades av en videoinstallation skapad av Meja. ”Det här var väl jättebra!” utbrast min mamma och noterade The Soundtrack of our Lives i marginalen på sin sudoku-tidning.
Min mamma, som introducerade mig för Salem Al Fakir och som droppar låttitlar med Robyn när andan faller på. Respekt. Så där bra musiksmak ska jag också ha när jag blir 71.
