Klockan är nånstans kring åtta på morgonen när jag går förbi en påslagen TV på jobbet, och nås av nyheten att kronprinsessan Victoria har nedkommit med en välskapt lillprinsessa bara några timmar tidigare. Jag ser en stolt och märkbart rörd Daniel hålla en redan klassisk presskonferens på Karolinska sjukhuset.
Man kan säga att jag hamnar framför TV:n i exakt rätt ögonblick. Jag får samma sorts känsla som jag fick när Daniel höll sitt tal till Victoria under parets bröllopsmiddag för ett och ett halvt år sen. Kärleken vinner. Livet vinner. Jag skiter fullständigt i kungahuset och medias bevakning av Bernadotte-klanens alla steg och snedsteg. Mina föräldrar är helhjärtade rojalister, jag är det inte.
Men ögonblick som det här går bortom tronföljdssystem, traditionalism och sagovärldar. Att ett efterlängtat barn föds in i världen är naturligtvis ett mirakel – något förunderligt, stort och gripande oavsett samhällsklass och titlar. Sagofigurerna kliver ut ur kulisserna och blir människor för ett ögonblick. Även den mest inbitne icke-rojalist måste kunna erkänna att det är vackert.
