Slutligen återställd. Frisk. Och tacksam? Hoppas det, försöker verkligen vara det. Men det tog tid innan jag verkligen vågade lita på att det var sant. Nu tillbaka på platsen för min dagliga tjänst, små stjärnsmällar av varma välkomnanden i korridorerna. Jo. Tacksam.
Krafterna och livet återvänder. Igår äntligen årets första dopp. Som liten gillade jag inte sommaren. Jag kan fortfarande förstå att den kan göra folk deprimerade och sönderspöade av krav på skönhet och bländande lycka. Men själv har jag slutat bry mig. Jag simmar så långt ut jag vågar och har inget att bevisa för någon. Vattnet är skönt. Jag skulle kunna stanna längre.
Människor avlöser varandra vid mikrofonen. Olika. Alla med sin historia att berätta. Det är stora och små saker men allt på sitt unika vis gripande att lyssna till. En begravning som mot alla synliga odds blivit ljus. Någon som tappat all tro men nu är på väg tillbaka. En annan som berättar om skrik och förtvivlan och böner som startat med ett sträckt långfinger mot himlen. Olika själar i handen på samma kärleksutflödande Gud.
För övrigt tackade jag Honom också för molnen som fick solstrålarna att vilja gömma sig ett tag. Njöt de korta minuterna utan att skämmas. Det är växlingarna som gör skönheten tydligare.
