Sveriges nationaldag är markerad med rött i kalendern. Jag jobbade bort halva dagen, märkte inget, firade inte. Det här med nationaldagsfirande, patriotism och liknande har jag faktiskt aldrig riktigt begripit mig på. Okej, lokalpatriotism är en sak – jag anser naturligtvis att Västergötland är lite, lite bättre än alla andra landskap. Men skämt åsido, detta att ha sin identitet i ett land, en nation – vad går det ut på? Vad är det man ska känna?
Kanske är det att jag inte är född här som försvårar det hela. Jag bodde mina första månader i ett land jag inte kommer ihåg och inte har några kulturella kopplingar till – Sverige är det enda land jag minns och lever i – men ändå påminns jag då och då om att jag skiljer mig från andra genuint svenska människor. Detta har framför allt blivit tydligt de gånger jag varit utomlands. ”Vad kommer du ifrån?” frågas det. ”Sverige” svarar jag, utan att tänka efter, utan att lägga något som helst medvetet statement i det. Ibland nöjer sig den frågande med svaret men ibland anses mitt svar som märkligt. ”Så vitt jag vet är svenskar blonda och har blå ögon” sa en man i England med torr stämma. Jag träffade honom bara en gång.
Det är kanske häri det ligger. Kan man inte helt naturligt kalla sig svensk men inte heller känner sig bekväm med något annat landsepitet, då bryr man sig till sist inte om att identifiera sig med något som har med nationalitet att göra överhuvudtaget. Det blir bara förvirrande. Folk får gärna klä in allt de har i flaggor och vara stolta över sitt land, det stör mig inte men jag har likväl svårt att förstå grejen. Jag kan inte se att jag har min identitet i något sådant. Det är nog som en kollega på jobbet sa i en liten diskussion om geografiskt ursprung: ”Det viktigaste är att bara vara människa”. Och drar jag mina tankar ännu längre landar jag slutligen – ännu en gång – i att det viktigaste för varje människa är att veta att hon är älskad av Gud. Den enda identiteten värd namnet.
