Hur tänkte John Turturro här? Jag sitter och ser hans film ”Romance and cigarettes”. Är det bara den stigande febern som gör att jag inte kan uppskatta scenerna som rullas upp? Det rister i kroppen och efter en timme pallar jag inte mer utan måste lägga mig. Tittar då och då upp på dataskärmen där filmen fortfarande pågår. Genom dimmorna noterar jag att historien tycks ändra karaktär.
Idag är dagen därpå, kroppstemperaturen är lägre, huvudet klarare och jag ser om filmen. Nej, det gick visst inte att bara skylla på febern. Jag konstaterar att sista halvtimmen räddar ”Romance and cigarettes” från ett verkligt haveri. Första två tredjedelarna är en parad i sexfokuserad dialog, eller ska vi kanske mer rättvist kalla det sexistiskt inspirerat fokus på samlags- och könsorgansdetaljer (vilket man lyckats sopa undan i den officiella trailern). Det ska förmodligen vara roligt men blir bara billigt och fantasilöst. Med få undantag känns dessutom sång- och dansnumren – som borde vara filmens sanna triumfkort – något slarvigt iscensatta. Trist, inte minst med tanke på det koppel av slipade skådisar som tar plats i filmen – Susan Sarandon, James Gandolfini, Kate Winslet, Christopher Walken och min favvis Steve Buscemi.
Men sista delen är som sagt markant annorlunda. Hysterin och vulgariteterna lägger sig. In träder istället långsamma, inkännande tagningar med få ord men desto mer djup och allvar. Filmen blir för första gången gripande. Till och med vacker. Man känner med rollkaraktärerna. Och när eftertexterna rullar frågar jag mig ännu mer än tidigare: Hur tänkte John Turturro här?
