Kvällshimlens nyans av blått är alldeles bedårande. Luften tycks fylld av en märkvärdig blandning av frid, nytt och förväntningar. Jag har inte andats den på sju timmar, kanske ännu längre.
Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.
Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.
Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.
Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.
