Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Häromkvällen blev vi bjudna på mat av en vän i hennes lägenhet för sista gången. Längs fönstren stod flyttkartonger redan färdigpackade. Hon är en av ett fåtal vänner och desto fler periferibekanta som just nu är på väg att lämna den här staden.
Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.
Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.
Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.
