Mitt inre fotolaboratorium har framkallat den här bilden åtskilliga gånger. Nu ännu en gång. Ett diffust, mörkt landskap där jag går fram. Men det kan lika gärna vara du som går där. Det är du, det är jag. Det är alla och vemsomhelst. Vid min sida går en gestalt klädd i vitt, klädd så för enkelhetens skull måhända. Jesus går vid min sida och nu närmar vi oss bakhållen på båda sidor om vägen. Mörka skuggor spänner sina bågar, skickar iväg svärmar av svarta, förgiftade pilar åt mitt håll. Jesus höjer sin hand. Hans hand är skölden som ska skydda dig och mig. Det är en hand som höjs i kärlek och de hotfulla svärmarna viker åt sidan, skingras, faller som skurar tillbaka på skyttar med ont i sinnet.
En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.
