Jag skämdes lite för en grej.
Pratade i telefon med en vän som jag inte haft kontakt med sedan före sommaren. Han sms:ade och jag ringde upp. Den här vännen och jag delar inte samma tro. Jag kallar mig kristen och han är ateist. Trots detta hade min vän en massa kloka ord att säga. Han kom med nya perspektiv och infallsvinklar som jag inte hade tänkt på. Och det är klart att han gjorde det. Varför skulle han inte göra det? Här hade jag uppenbarligen gått omkring och förväntat att Gud enbart skulle tala genom möten med människor som delar samma tro som jag.
Det sägs ibland att det finns specifika kommunikationssätt som är typiska för Gud. Må så vara. Men, tänker jag, är inte det verkligt gudstypiska att han använder exakt de sätt han själv vill – och att det därmed kan bli något vi inte alls hade kunnat räkna ut på förhand? Min egen erfarenhet av Gud är just detta, att han är överraskningarnas Gud. Att han är kreativ långt bortom mina tankar om honom. Det gör mig väldigt glad. Ändå kom jag på mig själv med att ha försökt ringa in honom innanför egna streckade linjer. Det var det som fick mig att skämmas.
Alla dessa goda möten med människor – genom att ses, prata i telefon eller kanske t.o.m. skicka elektroniska meddelanden på världsomspännande forum – är de inte små spår och ledtrådar till Guds nåd och kärlek till oss alla? Det är åtminstone så jag vill försöka se dem. Det är så jag vill se de korta och till synes triviala mötena med t.ex. kvinnan i tvättstugan som ber om hjälp att förstå hur maskinerna fungerar, med damen på stan som upptäcker att jag tappat vantarna på cykelbanan eller med telefonisten hos ett stort företag som förvandlar ett vanligt kundärende till en stund av sköna skratt i båda telefonändar.
Gud i det lilla. I det oväntade. Håll utkik.
