Idag var vi nostalgiska. Vi satt och mindes de gamla goda tiderna, min vän och jag. Summerade lite vad som hänt under de år vi känt varandra och hur det påverkat oss. Vi träffades när jag pluggade och gick med i kristna studentföreningen och under ett gäng år hade vi en hel del med varandra att göra. Vi har snackat, suttit vid ett styrelsebord och tagit beslut om saker, burit stolar och bord, åkt på så kallade gemenskapshelger med föreningen, bett, lagat mat och garvat en massa. Även om vi ses sällan numera kommer jag att sakna honom när han flyttar härifrån om ett tag.
Jag drog fram några gamla fotoalbum när jag kom hem. Och där fanns en del av det vi suttit och pratat om förevigat. Det var inte så länge sen, en handfull år sen men känns ändå som en annan tid. Gemenskapshelgerna hade stora deltagarantal under de åren. Samma personer följde ofta med termin efter termin, det är tydligt på bilderna och det ser ut som att vi hade det exakt så trevligt som jag kommer ihåg det. Ack, alla dessa härliga människor, alla dessa fina konstellationer! Det känns som att varje vecka innehöll en uppsjö olika mötesplatser där vi träffades. Förutom den självklara platsen universitetet också cafékvällar, studentgudstjänster och givetvis allt vi styrde upp själva. I min dator ligger andra bilder vars datum skvallrar om att samma gäng inte sällan hängde tillsammans fredag-söndag vissa helger. Det ligger i nostalgins natur att försköna i efterhand, men jag minns alltsammans som en väldigt vacker tid. Senare hände tråkiga saker som splittrade några av oss, men i fotoalbumet är allt det ljusa och glada bevarat. En promenad i solen på en frusen insjö, en kubbmatch i försomrig kvällssol, pizzabakning, fruktsallad och linssoppa i lägenheterna vi bodde i då, posering framför vyerna från toppen av stadens stolta vattentorn – ack, jag återser allt med värme inombords!
Jag kan förstå att en del går i taket av nostalgi. Det får aldrig bli ett krampaktigt tag om svunna tider med en vägran att se att livet går vidare. Allt har sin tid. Min vän och jag försökte sammankoppla det gamla med nuet, jämföra våra liv idag med hur de såg ut då och vart vi är på väg härnäst. Det sistnämnda är inte lika lätt att se som det man redan varit med om och just nu känner jag mig smått rotlös och osäker på vart nästa steg bär. Men jag vet att åren som jag bott i den här staden har varit några av de mest betydelsefulla i mitt liv. I jämförelse med många av mina vänner har det tagit lång tid för mig att utvecklas till den jag känner att jag ska vara, en insikt som störde mig från början men som numera är bytt till en slags stolthet för att det till sist ändå har skett. Och jag lär mig fortfarande.
Ibland vet man inte riktigt från början vilken väg ens text ska ta. Som med allt annat kanske. Men det här blir i slutändan ett tack till Gud för allt jag nämnt ovan, och en hyllning till alla underbara och fascinerande människor jag mött i den här staden. Tacktal brukar man kanske vänta med tills den dag man själv ska dra härifrån eller till något allmänt högtidligt tillfälle. Men varför ska tacksamhet man känner för stunden behöva vänta?
