”Words are my weapons. Violence is something I'm not very good at.”
Orden är John Lydon's och han uttalar dem i filmen ”The Filth and The Fury”, den kanske slutgiltiga dokumentären om punkbandet Sex Pistols' uppgång och fall. Häromdagen såg jag om den ännu en gång, och jag upphör aldrig att fänglas av denna historia. Som sann rockstjärnesaga betraktad innehåller den egentligen inget unikt. Det här är inte första – förmodligen heller inte sista – gången vi hör talas om unga människor som spelar musik och i rasande fart når fram till de starkaste strålkastarna för att där se berömmelsens skuggsidor och börja falla fritt mot ett tragiskt slut. Men i regissören Julien Temple's händer har berättelsen om Sex Pistols fått en personlig och säregen inramning. Det är i det närmaste ett collage, där intervjuer och konsertklipp samsas med små fragment ur samtida reklamfilmer, humorprogram och teaterpjäser för att nämna något. Formatet är inte lättsmält. Det gjorde mig irriterad första gången jag såg filmen, men med tiden har jag lärt mig att se bortom – och kanske också att förstå lite av Temple's tanke med det. I vissa fall handlar det nog om att förstärka de känslor som uttrycks i filmen, i andra kanske att skapa paradoxer till desamma. Det här gör i alla fall att ”The Filth and the Fury” aldrig upplevs som förutsägbar.
Dokumentären startar med filmade upplopp och oroligheter på gator i England. Till bilderna hör vi John Lydon, Sex Pistols sångare, berätta om hur atmosfären var i det brittiska samhället i slutet av 70-talet. Många gick arbetslösa, arbetarklassen var besvikna över etablissemangets brustna löften och ursinnet exploderade inte sällan i konfrontationer mellan civilbefolkning och polis. Den bakgrunden, menar Lydon, påverkade varför ett band som Sex Pistols bildades, i förlängningen också varför punken kom just då och lät och betedde sig som den gjorde. Via Pistols' originalmedlemmars respektive uppväxt kommer vi så småningom fram till bildandet av bandet. De hejas i ett tidigt skede på av klädbutiksägaren Malcolm McLaren som också blir deras manager, en cynisk sådan som tycks se allt som en marionettföreställning där varje skandal och spektakulär händelse tas tillvara för att bättra på affärsverksamheten. Och skandaler blir det. Det här var en tid då svordomar i direktsänd TV chockerade och skapade löpsedlar på ett sätt vi kan ha svårt att förstå idag. Det är fascinerande och på samma gång nästan lite rart att se vuxna kostymklädda män med allvar i rösten framställa Sex Pistols som mänsklighetens totala antites. Men varje tid har förstås sin egen vuxenvärldsprovocerande rock 'n' roll och Sex Pistols var i det perspektivet ett naturligt steg någonstans mellan Elvis Presley och Marilyn Manson.
”The Filth and the Fury” är som titeln antyder en smutsig och stundtals frånstötande resa med undergångsmolnen alltmer hopande i luften ovanför. Den presenteras med doser av smått surrealistisk humor men ger också plats för det sårbara, inte minst genom det tunga kapitlet om basisten Sid Vicious' öde. Sammantaget finner jag filmen gripande och tycker att musiken är fantastisk, men det är klart – gillar man inte punk är den kanske mer svårgenomtränglig. Likväl ett stycke sociopolitisk musikhistoria.
Slutligen något om en av filmens märkligare sekvenser. Det är den när Sex Pistols spelar till stöd för strejkande brandmän. De gör bl.a. en matinéspelning för de strejkandes barn, och det är nu vi får se en lyckligt leende John Lydon dela ut assietter med tårtbitar till barn med tindrande ögon, för att i nästa stund stå uppe på scenen med sitt band och framföra den famösa låten ”Bodies”. Kidsen dansar för glatta livet och avslutar med att bomba Lydon's ansikte med vispgrädde. I de för filmen nygjorda intervjuerna framhåller bandmedlemmarna den här tillställningen som en sådan där allting stämde. ”Everything about it was just wonderful!” säger John Lydon med eftertryck. Det är svårt att inte hålla med när man ser bilderna. Filmens finaste stund.
