”Jag vill inte att det ska vara som med andra band. Jag vill inte stå på scen och känna att jag gör det här för att folk ska gilla det. Det får inte bli rutin, får inte kännas som jobb. Jag gillar inte nostalgikänslan av att stå i en replokal och spela en låt från 1997. Det är slöseri med tid, då är jag hellre hemma. Bear Quartet är en frizon från allt det där. Från konventioner, regler, vardag och tristess, branschen. Allt.”
(Jari Haapalainen)
Jag satt alltså på tåget och bläddrade i ett nyinköpt exemplar av finfina musikblaskan Sonic. Det som på allvar fångade min uppmärksamhet denna gång var förstås den 18 sidor långa artikeln om och med indielegenderna The Bear Quartet. Bandet, som i år firar 20-årsjubileum, tycks vara på sitt mest talföra humör och gör grundliga nedslag i sin gemensamma historia från starten fram till idag. ”Ett av få band från det tidiga 90-talets svenska indieboom som fortfarande finns kvar” står det i ingressen. Men intervjun tar sitt avstamp tidigare än så, i Tuna i Luleå där några av medlemmarna växte upp. Och när sångaren Matti Alkberg berättar om sitt musikaliska uppvaknande kan jag själv känna igen mig. Att börja upptäcka band bortom mainstream-horisonten var en stor upplevelse i den åldern, musiken blev en tillflykt som betydde långt mer än bara toner och ljud.
”Luleå är en stad där man är misstänkliggjord om man inte håller på med sport eller kroppsarbete. Vi var alltid jagade av raggare. Det handlade om att skapa en fristad. Jag kommer ihåg att jag såg en bild på Sonic Youth som borrade i sina gitarrer och kände ’fy fan, helt rätt stil’. Jag läste om att folk spydde när Swans spelade i London, så jävla rätt.”
Ur hela artikeln skulle det gå att plocka buketter av sköna citat. Det är hela tiden rättframt och utan filter. Några av de gamla bandfotografierna bjuder dessutom på blaserade poser jag bara får lust att kopiera rakt av. Genom läsningen förstärks den bild som sedan länge varit den allmänna av The Bear Quartet, nämligen att det här är ett sällskap som från start förkastat varje form av kompromiss. Allt från sådant som hur deras musik ska låta och texternas betydelse till deras fria syn på konserter genomsyras av en envis vägran att gå i någon annans ledband. Och det ber de inte om ursäkt för.
”Vi har egentligen aldrig ställt in en spelning. Hultsfredsspelningen 2001 med bara Calle på scen var absolut ingen inställd spelning, tvärtom. De som kom dit fick ju se något grymt. Det var av ekonomiska skäl vi andra inte kunde åka ner. Hur vi väljer att framställa våra spelningar är upp till oss, det ska alla andra skita i.”
(Matti Alkberg)
Händelser som exempelvis den ovanstående har gjort att Bear Quartet ofta ses som en bunt underliga och svåra typer, besvärliga att ha att göra med. Intervjun avvecklar kanske inte den bilden men försöker ge ärliga förklaringar till varför den finns. Det talas ganska öppenhjärtigt om uppslitande gräl, om hur medlemmar periodvis mått väldigt dåligt och om hur de mitt i kaoset ändå velat värna om varandra.
”Jag har sagt nej till fler turnéer. Jag orkade inte se att de andra mådde så dåligt. Vi är alla starka personligheter. Vi älskar varandra, men jag vill inte att vi ska tröttna på varandra.”
(Matti Alkberg)
Jag håller många av The Bear Quartet’s låtar högt, och fascineras av hur de i sina största stunder får musik och text att smälta samman till något som skapar väldigt starka känslor. Och visst är det intressant att läsa om hur bandets skapandeprocess går till, var och hur olika skivor spelades in och hur nöjda de är med sitt senaste alster ”89”. Men det är ändå inte de detaljerna jag minns när artikeln är genomläst. Det som framför allt dröjer sig kvar är en sann och egentligen ganska gripande berättelse om helt vanliga människor som också råkar ha ett band tillsammans. Mer ytliga rockstjärnereportage roar kanske vissa men inte mig. Att våga beröra både det mörka och det ljusa, det djupt mänskliga minskar inte respekten för de inblandade, tvärtom.
Det är väl som det skrevs i ett tidigare nummer av Sonic: ”I slutändan handlar det alltid om identifikation”. Kloka ord som i förlängningen faktiskt kan peka mot något större än vi kanske först anar.
