Någonstans på väg in i det västgötska landskapet börjar plötsligt det vita pulvret dyka upp, och då pratar jag inte om amfetamin. Det är snön. Under den grå förmiddagshimlen är åkrarna, fälten och vägarna vita. Bönderna i sina traktorer ser smått förbryllade ut, men det är förstås bara en tolkning från min plats i tåget som försenat pulserar fram på blöt räls flera meter bort.
Jag försöker torka efter den regnblöta cykelturen till stationen. Innebandyn igår slog upp ett gammalt ryggskott, men jag slängde i mig en värktablett i morse och stack iväg. Lite knark är det alltså trots allt. Jag läser musikblaskan Sonic och äter frukost.
Ett sällskap unga människor kliver på. Först två vid en station och sedan två till vid nästa, fyra människor som hör ihop. De förefaller vara lätt förståndshandikappade, utvecklingsförsenade eller vad man nu vill kalla det. Rörelsemönstren är lite annorlunda, de talar lite annorlunda och ser kanske lite annorlunda ut också. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de sprider en sfär av glädje och behaglighet omkring sig. De pratar ganska högt med den dialekt som man talar i de här trakterna. De är glada, sitter mittemot varandra och plockar upp en kaffetermos och något ätbart i en plastlåda. Doften av kaffe, mys och trevnad sprider sig i vagnen, det är så att jag själv får lust att kliva tvärs över gången och sätta mig där med en pappmugg i näven.
”Fatta vad kul vi ska ha!” utbrister en av dem med uppriktig fredagsentusiasm i rösten. Tillägget ”Invalidos, here we come!” får hela gänget att brista ut i garv. Nästan mig också. Ler gör jag i alla fall, någonting mindre är helt omöjligt. Sedan försvinner de. Tåget stannar, vi kliver av på samma station men jag rör mig mot anslutningståget och de åt ett annat håll.
Varmt tack för sällskapet, kids! Resan blev lite tommare utan er.
