Fredag morgon, och jag ligger i sängen och lyssnar på radions ”P1-morgon”. Halvt vaken, halvt slumrande som alltid när väckarklockan ringt, tar jag del av Maria Persson Löfgrens reportage från Kosovo. Där hålls i helgen det första lokalvalet sedan självständighetsförklaringen. Reportern har sin bandspelare med sig och träffar en familj vars näst äldsta son heter Clinton, efter Bill Clinton som hyllades i Kosovo för sina ambitioner att skydda folket under balkankriget. Nästan drömlikt följer jag de målande beskrivningarna som låter oss förstå att familjen är mycket fattig. Jag hör deras röster, men skulle de sluta tala vore det risk att jag somnade igen.
Men jag vaknar till när Clinton, som är 13 år, får frågan vad han vill bli när han blir stor. En klassisk fråga, konstaterar reportern, men det hemska här är att den får Clinton att börja gråta. ”Jag vet inte” svarar han mellan dova snyftningar som skär rakt genom mikrofonen och ut genom högtalarna i mitt mörka rum. Är det kanske avsaknaden av ett tydligt svar som framkallar tårarna? Eller pojkens inneboende insikt om att hans chanser att ta sig ut ur fattigdom och misär är lika med noll? Det sista är reporterns egna funderingar. Till sist försvinner Clinton in i familjens hus och stänger dörren.
En gång pratade jag själv med en ung man som bara var några år äldre än Clinton. Han gick armkrok med mig och vi gick genom skogen och han berättade om allt han ville göra i sitt liv. Ta körkort, och sedan bli chaufför av något slag. Han gillade bilar och hade sina favoritmärken. Eller också ville han jobba på hotell eller restaurang eftersom han också tyckte om att serva folk. Jag försökte uppmuntra honom. Drömmar är viktigt. Men, sa han efter att ha berättat entusiastiskt om sina planer, så kommer det förstås inte att bli. Han grät inte, lät inte ens sorgsen, konstaterade det bara med ett snett leende. Som om han visste sin plats på samhällsskalan och hade accepterat den.
Hopplöshet, tänker jag, måste vara en av de värsta åkommorna vi har att göra med. Ett förlorat hopp sätter hela tillvaron under hot. För egen del kan jag inte tänka mig mitt liv utan min tro på Gud. Den är den enda livlinan jag har när allt annat omkring rasar, det enda jag vågar tro på är beständigt. Jag säger inte att det alltid är speciellt lätt. Men Gud, Jesus är mitt hopp och jag tar risken att bygga hela mitt liv på det. Att förmedla det hoppet vidare är dock inte alltid så lätt. Att säga ett ”Gud är med dig” som ett tomt mantra till en människa i förtvivlan kan bli som ett hån, något som stjälper när viljan egentligen är att lyfta upp. Men jag kan be till den Gud jag tror finns med, be att hopplöshetens kvävande mörker ska få skingras runt människorna, och också själv göra vad jag kan för att leva ut hopp, bli en del av bönesvaret.
”De ödmjukas längtan hör du, Herre. Du gör deras hjärtan ståndaktiga, du låter ditt öra ge akt för att skaffa den faderlöse rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vållar skräck”.
[Psalm 10:17-18]
