Så var säsongen igång igen. Jag sitter i den lilla kyrkan på landet med en tallrik julbordsdelikatesser framför mig. Traditionen lever och det är mycket folk som vanligt, de allra flesta en eller två generationer äldre. Jag språkar med pastorn på andra sidan bordet, tömmer julmustsflaskor och allt är så där sedvanligt adventstrevligt.
Över en tvättlina längs ena väggen hänger hemsydda dukar och bonader i olika storlekar i en lång rad. En av kvällens värdar berättar om kvinnan som gjort flera av dem. För ett år sedan var hon själv med här, satt med och såg sina verk auktioneras ut till förmån för kyrkans olika projekt. Sedan åkte hon hem och fortsatte väl att sy. Två dagar efteråt ringde en anhörig henne och frågade i vanlig ordning vad hon gjorde. Jo, hon satt och sydde som sagt. Bara några timmar senare var hon död, man fann henne sittandes i sin fåtölj med handarbetena liggande i famnen. Död på sin post. Hade fått hembud, som värden säger.
Det var en trogen människa, som tyckte att kyrkan och missionen var viktig. Värd att sy för, så att säga. Och den konsten behärskade hon ju sannerligen. Jag hade själv förmånen att se henne in action några gånger när jag jobbade i hemtjänsten för många år sen. Där hon satt och arbetade fanns alltid ett Nya Testamentet nära till hands, och det var gott om bibelord och jesusbilder i hennes små rum. Jag tror hon bad en hel del.
Den här kvällen går hennes sista, efterlämnade verk under klubban. De lyfts ner från väggen, auktionsutroparen tar emot buden från gästerna och lämnar de genomarbetade vävstyckena vidare. Ett slags bokslut för en lång och trogen tjänst. På den här jorden.
