För två veckor sedan hade jag tänkt skriva om nyårsdagen. Jag hade tänkt säga att det är något speciellt med den, beskriva hur det är att gå ut och se samma vyer, möta samma människor och höra samma ljud – och ändå känna att någonting är annorlunda. Tillsammans lämnar vi något bakom oss och går vidare in i något nytt. Året är än så länge ett pappersark utan minnesanteckningar.
Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.
Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.
Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?
