Så här: Vad jag minns tydligast från de där åren är mitt eget hat som föddes nånstans i fjärde klass och sedan bara växte, inåt och utåt, hade någon slags kulmen under högstadiet men som även fortsatte i utvecklad form under gymnasietiden. Det genomsyrade nästan allt och har krävt lång tid, många år och hårt arbete att slå sig fri från.
Tvärtom mot vad det kanske låter nu så är jag inte bitter. Har definitivt varit, men den tiden är ändå förbi. Bitterhet är i längden ett jävla slöseri med energi och liv. Jag kan titta på klassbilderna, återkalla minnena och känslorna med skärpa om jag vill, men låter dem inte skada mig längre. Jag lämnar dem med ett uppriktigt leende över att tiden och jag har gått vidare.
Samtidigt har jag inte den minsta lust att försätta mig i situationen klassträff. Varför skulle jag det? Det finns åtskilliga berättelser om hur återträffar har spårat ur, hur alla ohjälpligt intar sina gamla, förlegade men ändå uppenbart invanda roller och iscensätter samma hopplösa scener en gång till.
Här är en viktig sak att påpeka: Jag hade det egentligen otroligt bra, om man jämför. Jag hade alltid kompisar, även om ingen av oss någonsin var lojal mot någon annan om det inte fanns något uppenbart att vinna på det. Annat var det för X.
X, är hon överhuvudtaget inbjuden? Jo, faktiskt, ser jag när jag scrollar igenom gästlistan. Men medan vi andra figurerar hyfsat frekvent på varandras kontaktlistor är hon vän (som det förrädiskt nog kallas på Det Sociala Verktyget) med endast en av oss. Ingen har brytt sig om att tagga henne på de inscannade gamla klassfotona.
Det är symptomatiskt givetvis. För X hade aldrig någonsin någon nära vän bland oss. Hon fick vara med – men bara på våra villkor, aldrig sina egna. Det där upphörde aldrig. I högstadiet samlade en speciallärare oss övriga i klassen och undrade varför vi inte kunde respektera X som vem som helst.
Jag var den enda som hade X som klasskamrat även under gymnasiet. Mönstret höll i sig. Hon sökte sig till själsfränder i andra klasser som i allmänhetens ögon var outsiders som henne själv, men bland oss var hon alltid ensam. Jag gjorde själv ingenting för att förändra det.
X förlorade ett syskon när vi fortfarande gick på lågstadiet. Några år efter gymnasiet omkom hennes pappa i en olycka. Min familj gick på begravningen och mitt tydligaste minne är X gråtandes på parkeringen utanför kyrkan. Jag såg hennes mamma ströva omkring ensam på en stadsgata några år senare. Ytterligare en tid senare var hon också borta.
Allt det här kommer upp till ytan när jag läser min inbjudan. Mina egna minnen har jag förlikat mig med, men X:s historia från samma tid – den är fortfarande omgiven av skam, för alla oss som tillät att den blev som den blev.
Jag vet inte om det är en bra idé, kanske bara sprungen ur ett hastigt upplopp av känslor, men i tanken börjar jag fila på ett mail till X. Ingenting kan förändra det som varit, jag har ingen förljugen ambition att framstå i bättre dager än någon annan, men att bryta tystnaden vore ändå det minsta man kunde göra. Kanske.
Tänker jag, medan jag åter loggar in på den allsmäktiga webbsidan, klickar mig fram till återträffens inbjudan och kryssar i svarsalternativet Nej.
