Jag skriver, undertecknar och skickar iväg avvikelserapporten. Min överordnade lägger sin varma hand på min axel och säger att jag inte ska rannsaka mig själv för hårt. Mitt i prick.
Vid matbordet för en tid sedan sa den ene av dem som uppfostrat mig: ”När man har mycket att sysselsätta sig med tänker man inte så mycket på allt det tokiga man gjort”. Den andre sa: ”Sånt där är det väl ingen idé att gå runt och fundera på".
Snacka om mitt sociala arv i ett nötskal. Mellan dessa två fantastiska – och det menar jag verkligen – människor har jag växt upp. Med den enes okomplicerade teori och den andres komplicerade praktik.
”Man dömer ofta sig själv hårdast” sa jag sedan.
