Viva hate

Jag såg aldrig mer än delar av TV-serien ”Hammarkullen” från 1997, men har förstått att den var ett välförtjänt genombrott för Peter Birro som manusförfattare. 2000 års ”Det nya landet” såg jag däremot, och det är tydligt att Birro med båda dessa serier hade ett ärende, något han med brinnande hjärta ville att hela Sverige skulle ta del av. ”Det nya landet” må ha skrivit sina budskap på plakat, men den lämnade i alla fall intryck.

Vad han vill med 2014 års ”Viva hate” är mer oklart. Blicka tillbaka förstås, och det är vackert så. Men han parar den i sig fina nostalgin över 90-talets göteborgska undergroundscen med en oblygt Pulp Fiction-skränig sidohistoria som är fullständigt malplacerad. Scenerna från rocktävlingar och fritidsgårdsspelningar, kids som med allt de har kastar sig in i den larmiga, otyglade musiken – det är ren magi och hade varit nog med den. Ändå måste de in, dessa spattiga sekvenser där psykopatiska, galna, ”coola” gangsters ackompanjerar nyckfullt våld med klacksparkar och oneliners.

Det är tyvärr dessutom något otillfredsställande med regin. Kanske borde Agneta Fagerström-Olsson (”Hammarkullen”) ha kallats in igen, eller Mikael Marcimain som satte helt rätt prägel på Birros manus till ”Upp till kamp” 2007. Sett till foto och tempo känns ”Viva hate” väldigt ofärdig. Flera scener eller anslag känns för dyrbara för att slarvas bort på det sättet.

Men som sagt, tillbakablickandet över bröderna Birros (Peter och Marcus) eget 90-tal i Göteborg är fantastiskt och slår av naturliga skäl an alldeles särskilda strängar i mitt inre. Några år senare skulle jag själv börja höra talas om band som The Christer Petterssons, Sator och Fågel Blå, köpa singlar och fanzines på Dolores och vilja starta band men aldrig göra det. Musiken – den som frodades i nedgånga replokaler och dito spelställen – räddade mina tonår, men det har ni ju hört förut.

Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.