Det var synd, för Amy hade en historia att berätta. När hon tycktes
vara på vippen att säga något om sociala medier, hur lätt det är att jämföra
sitt liv med andras när allt ständigt ligger online, då blev hon avbruten av
fru Sjödin som fyllde i med egna ord och ville leda samtalet vidare.
Likväl var detta en helt ny sida av Amy Diamond. Lite
trevande just därför, men ärlig, avskalad, personlig. Amy, artisten som cementerats
i ett fack av rosig, barnlik äppelkäckhet alltsedan ”What’s in it for me”, talade nu om den själsliga ängslan som vill växa sig till ett hot och som gnager sig ut i
kroppen. Den förlamande känslan som till sist bara fokuserar på sig själv om
man inte får verktyg för att hantera den. Giftet i bröstet. Ångesten.
Kanske indikerade det en slags brytpunkt för en artist som jag
själv vurmat för i flera år, min vänkrets’ oförstående inställning till trots. Jag
vill gärna tro det. Nästa år kommer Sanna Lenkens film ”Min lilla syster”, där
Amy Diamond debuterar som skådespelare med en rollkaraktär som lider av
ätstörningar. Filmen är redan klar för filmfestivalen i Berlin. Oavsett
vilka kreativa vägval Amy Diamond väljer härnäst står hela hennes fanbase inför
en sällsynt spännande tid.
