söndag 4 januari 2015

Peace out!

Oh, my goodness! Jag har just avaktiverat mitt Facebook-konto. I den mån det nu går förstås – once on the internet, always on the silly internet – men efter att ha snackat i åratal om detta, till mångas munterhet, känns det nu som en triumf och lättnad att det äntligen är gjort. Även om jag darrade något inför sista klicket, vid åsynen av profilbilderna på en handfull av mina kontakter som enligt det stora sociala mediet kommer att sakna mig. Tja, de som verkligen kommer lida av det lär höra av sig ändå, via andra kanaler, det vågar jag bestämt påstå utan att verka märkvärdig på nåt vis.

I samma veva skriver jag härmed också mitt sista blogginlägg på obestämd tid. Jag känner helt enkelt att jag nu behöver fokusera på viktigare saker i livet än uppdateringar som riskerar att halka efter. Samma sak med Fejjan. Det må vara att slå in öppna dörrar att anklaga det mediet för att vara det universella bekräftelsebehovets guldaltare, men jag känner verkligen att det får vara nog nån gång. Jag behöver inte ens peka finger åt något annat håll än mitt eget, jag jagar ”likes” och kommentarer lika mycket som någon annan de gånger jag slänger upp en ny bild eller putslustig status. Ingen kommer undan.

Hur det nu blir i praktiken att inte ha tillgång till allt det där, och hur mycket jag kommer att missa – det ser jag bara fram emot att få reda på, om än med en viss hisnande känsla samtidigt. Fr.o.m. nu nås jag alltså bara via min telefon eller mail. Har du inte numret eller adressen? Kolla eniro eller kontakta Försvarets Radioanstalt.

Take care, ungar! Over and out.