Någon undrar kanske om titeln betyder att jag kommer lägga ner bloggandet. Så är dock inte fallet, även om det kan dröja mellan inläggen. Jag syftar på att jag är tillbaka i skolan för sista gången. Det är sista terminen. Jag har suttit på universitetet i en sammanlagd tid på drygt fem år, och har bott i min stad i snart sex. Nu skymtar mållinjen där framme. Inom räckhåll. Fyra månader kvar, och det känns bra att det är så. Mina kursare och jag brottas åter med nyckfulla schemaläggningar, svårfångad kurslitteratur och krånglig kommunikation med kursansvariga lärare – men inte länge till. Nämnda delar av studietiden kommer vara tämligen smärtfria att skiljas från. Andra engagemang som är knutna till att vara student ligger dock närmare hjärtat. Kristna studentföreningen till exempel. Jag har presenterat mig på en välkomstkväll för nya studenter för sista gången, planerar just nu den sista gemenskapshelgen jag kommer delta i. Även denna avslutningsfas känns bra, inspirerande och än så länge inte sentimental. Det är läge att gå vidare, och innan dess ge allt ett värdigt avsked.
För övrigt är det nu över en månad sen jag kom hem från Rumänien. Första veckan på svensk mark var frustrerande på flera sätt, men det gick ändå bättre än förra året. Och utan att man förstått hur det gått till är man alltså åter tillbaka i vardagsbestyren. På mitt kylskåp sitter en teckning, ett brev och ett gruppfoto. Som en påminnelse om att en annan verklighet fortfarande pågår på annan plats, parallellt med min.
