Min vän sa något bra. Det var en respons på ett av mina tidigare blogginlägg, det jag gav namnet ”I fas”. Jag skrev det efter ett besök i min kompis' nya tillvaro som hon då nyligen hade börjat bygga upp tillsammans med sin pojkvän. Scenen var landsbygd, ett sommarstugeområde, en röd liten stuga med trädgård och bilburna grannar tätt inpå. Grillrök och doften av nyslagen grönska. En sommar som just hade börjat visa sig. Och i mitten av allt mina vänner som verkade så nöjda.
Huvudärendet med min text var inte att skriva om svenssonlivet, men det var där den tog sitt avstamp. För att det var just det jag kände att jag var en gäst i. Det skrämde mig och gör så fortfarande, jag är rädd för att hamna där själv. Men varför denna inställning, undrar kanske någon. En viktig fråga, som i mitt fall har sitt svar i att jag till svenssonlivet automatiskt knyter en massa negativa saker. Det är inte landet, faluröda husfasader eller tvåsamheten som ger mig rysningar. Men däremot svenssonlevernet som bekvämt helhetskoncept. Ordet får mig osökt att tänka på en anpassning till det etablerade, ett tillstånd där man upphört med ett sunt ifrågasättande och istället blint anslutit sig till den breda mittfåran. Lite grann som att man ger upp, lägger ner sin röst. Väljer påfarten till motorvägen där farten är hög och det redan är trångt. Varför i all sin dar vill man göra det?
Motpolen till allt detta är förstås det alternativa. Att inse att det finns vägar och stigar vid sidan av huvudleden – och att våga välja dem. Det enda rätta. Det enda sättet att behålla någon slags värdighet och ansvarskänsla. Mina tankar glöder men skapar paradoxalt nog ord som blir som en nedkylande hagelskur. Och så kommer min väns respons som får mig att fundera.
Underförstått finns ju hos mig tanken att svenssonlivet inte är riktigt lika bra som alternativet vid sidan om. Inte lika fint, inte lika smart, inte lika smakfullt. Min väg är bättre än din. Och vips är jag på stadig väg mot snobbism och elitism som är precis det jag vill vara en antites till. I mitt svartvita inre kan jag påstå att svenssonlivet står för ett outtalat förakt – eller åtminstone likgiltighet – mot en livsstil som i mina ögon är mer ansvarstagande, personlig och kreativ. Men vad säger det mer än att jag själv då intagit en föraktfull hållning mot det jag vill försöka utmana?
Jag vet inte. Jag kommer nog inte fram till någon tydlig slutsats här. Men jag tyckte att min vän sa något bra:
”Det var bra skrivet, Klas! Och jag tar det inte personligt. Du är ändå välkommen till vårt svenssonliv när du känner för det. Och får gosa med grannkatten. Och så småningom försvinner kanske de där kalla känslorna när du inser att det inte finns ett svenssonliv, utan att alla människor längtar efter att förverkliga sina alldeles egna drömmar om det goda och fina i livet.”
