Okej, nu börjar jag nog bli lite vemodig trots allt. Jag överdriver kanske, det gör jag säkert. Allt måste kanske inte ha ett så övertydligt slut som jag ibland har en tendens att tro.
Men inför kristna studentföreningens terminsenliga gemenskaps-helg som helt nyligen gick av stapeln tänkte jag att den skulle bli min sista helg som jag planerar och deltar i. Nu är den över och ja, lite sorgset känns det allt. Jag kan tycka att det var trist att den inte blev två övernattningar lång som var tanken från början. Å andra sidan känner jag mig nöjd med det dygn som ändå blev. Det blev ingen kanottur på den lilla sjön och inget solande på bryggan som förra året, men i gengäld skogspromenader, motionsgivande lekar och intressanta samtal. Att utbyta erfarenheter och tankar med andra människor kan verkligen vara nåt stort. Jag är glad och tacksam över allt jag fick höra er dela, vänner. Utanför fönstren släppte gula och röda löv taget om trädgrenarna och föll som tysta regn mot marken. Omgivningarna kring det stora huset är rogivande och vackra och det är alltid höst när jag är här.
Ikväll var det gudstjänst på universitetet, även det i studentföreningens regi. Jag kom sent men fick höra nästan hela predikan och de avslutande sångerna. Det gjorde mig gott. Efteråt blev det fika med diskussioner vid borden och sedan skulle alla stolar bäras tillbaka till sitt förråd. Vi hjälptes åt med detta, virade slutligen om oss våra varma halsdukar och fortsatte samtalen på cykelvägen hem.
Studenttiden går mot sitt slut men innebär det att ett liv måste bytas ut fullständigt mot ett annat? Förändra hela gemenskapskretsen och umgängesformerna? Lite väl drastiskt, va? Det är viktigt att gå vidare, att inte klänga sig fast utan istället vara trygg i att allt har sin tid, men jag tenderar nog samtidigt att bli lite väl överdramatisk här. Kanske är det hösten. Denna årstid som så tydligt kan symbolisera att man lämnar något kärt bakom sig. Tja, i så fall är det väl bara att släppa på bromsarna och tillåta sig att vara lite vemodig en stund. Varför inte? Jag kommer att sakna allt. Definitivt.
