De senaste veckorna har jag snöat in hårt på Chickenpox. För den oinvigde: Chickenpox var ett ska-band från Linköping som härjade huvudsakligen under 90-talet då ska under en period var det trendigaste och coolaste på den svenska alternativscenen. Jag såg deras kusiner Liberator i en svettig, blixtrande spelning på Hultsfredsfestivalen, men aldrig Chickenpox. Det ser jag idag naturligtvis som en gigantisk miss. Liberator föreföll där och då vara rikets kungar av hurtig baktakt men så här i efterhand är det Chickenpox som stått sig klart bäst, åtminstone i min stereo. Det är förstås därför deras skivor nu åter har en revival hemma hos mig.
En kväll kommer min granne in på besök. ”Chickenpox!” utbrister hon när hon ser skivomslagen som ligger ovanpå förstärkaren, och så vill hon höra låten ”Taxi”. Önskan bifalles utan omsvep och jag är förstås glatt överraskad, närmast chockad, över att plötsligt gästas av någon som faktiskt känner till upphovsmännen bakom ”Dinnerdance and late night music”. När hon återvänder in till sig är redan nästa spontant besökande vän på ingående. ”Du spelar alltid så skön musik när man är här” skrockar han och slår sig ner i soffan. ”Det är Chickenpox” upplyser jag och börjar plötsligt dagdrömma högt: ”Vi startar ett sånt här band!”. ”Ja, sån här musik kan jag tänka mig att spela” säger han medan den optimalt gungande ”Running late” övergår i effektivt framrusande ”I don’t believe you” i bakgrunden. "Här kommer ditt solo!" påpekar jag när en euforisk saxofon går loss mellan sista versen och refrängen. Storslagna planer av den här typen har jag svamlat om med jämna mellanrum sen urminnes tider men jag har ju aldrig spelat i band och äger bara en nylonsträngad gitarr. Fast drömma kan man ju alltid.
Skit samma, Chickenpox var i alla fall ett svinbra band som genererade en rad odödliga hits under sin levnadstid! Eller som trummisen Peter Swedenhammar uttryckte saken några år efter gängets upplösning:
”Det bandet sög! Sista plattan var ok. Men ett mer överskattat band har jag aldrig spelat i. Varför spelade jag i Chickenpox? För att det var kul. Men musikaliskt så var det ständiga lågvattenmärken.”
