Ibland är det de små sakerna som gör det.
Det är kväll på min praktikplats. Jag håller min första överrapportering till nattpersonalen och min handledare säger efteråt att ”det där gick ju hur bra som helst”. Cykelturen hemåt går lätt. Höstlöven faller osynligt i mörkret och när jag når den gatlykts- och neonbelysta stadskärnan möter jag två gående vänner. Vi utväxlar ett hej i förbifarten och jag blir glad av att se dem tillsammans.
Väl hemma är jag ganska effektiv. Styr upp några matlådor, lägger mig i vettig tid och somnar nästan direkt. Sedan är det plötsligt morgon och jag stiger upp en hel timme innan jag ska iväg, en oerhörd sällsynthet när det gäller mig! Det regnar ute så jag beslutar dessutom att för en gångs skull låta cykeln stå och istället åka kollektivt till praktikplatsen. På vägen till torget och bussen hukar sig människor under luvor och paraplyer. Alla tycks vara på väg någonstans, vi undviker noggrant vattenpölarna som hela tiden fylls på.
Bussen gör sitt första stopp vid stationen. Då ser jag plötsligt en bekant resa sig upp från sitt säte en bit framför mig. Jag måste ha missat honom när jag gick på tidigare. Han sträcker glatt ut sin hand och vi hälsar snabbt precis innan han ska kliva av. ”Guds frid!” säger han och tar sig nerför avsatsen och vidare ut i regnet.
Sedan fortsätter min färd och jag tänker att ibland är det de små sakerna som får betyda något stort.
