I ett av rummen sitter en så grymt skön människa. Vi står tre personer runtom där inne och kan inte låta bli att skratta. Föremålet för våra blickar skrattar också. Varenda kommentar, varje gest den här kvällen borde förevigas åt eftervärlden. Det är en bedårande stund.
När jag kommer tillbaka dagen efter är salen tom. Det sägs ha gått på ett ögonblick. Kvar blir svart text i en vit ruta på Familjesidan.
Lite längre bort går det sakta utför för någon som står i kö för ett ingrepp som skulle kunna förändra situationen. Men väntan är för lång, det ser ut att snart vara för sent. Leendet vi såg när du kom in genom våra dörrar, vart tog det vägen?
En ung man kramar en snusprilla medan han gör sin matbeställning med ett saligt leende. Några sprutor bara, så är han snart återställd och på väg hem.
I en sal finns en åldersskillnad på 50 år. Vad gör det? De är som kompisar, de där två. Den yngre trycker ibland på larmknappen för att vi ska se till den andre. Det skrattas mycket i det rummet.
Vårt fikarum: Campingsemester. Mamma mia. Är du härifrån stan? Hundar. Kronprinsessan. Jobbar du i helgen? USA. Småbarn. Shout Out Louds. Vem är det som larmar? Tågresor. Liseberg. Glass. Snart kommer supervärmen. Svärföräldrar. Gustavsvik. Jaha nä, om vi skulle gå och jobba lite igen?
Allt är vitt. Allt är inomhus. Och även om vi inte tänker så mycket på att vi går miste om luften där utanför, är det som en uppenbarelse varje gång ytterdörren slås upp och jag kommer ut till cykelstället efter avslutat pass. Luft, värme och himmel kommer emot mig som ett livgivande andetag. Jag är inte förtjust i att jobba till klockan 22 men färden hemåt en varm sommarafton är ändå en frisk upplevelse som gärna fick räcka längre.
Det mesta är väldigt trevligt och omgärdat av en skön atmosfär bland personalen. Ett bitvis mycket högt tempo uppvägs av just detta. Om några timmar är jag där igen. På mitt sommarjobb.
